New Page 0

Goda råd

>>Goda råd innan avel - Tik (SKK)

>>Goda råd innan avel - Hane (SKK)

>>SKKs broschyr "Avel"

Följande goda råd är grundade på SKKs regler som finns i häftet Avel, samt SJVs förordningar Dnr 31-6478/07.

www.skk.se , www.sjv.se

Ibland kan det vara bra att gå tillbaka till SKK och det Svenska Jordbruksverkets regler och förordningar för att få råd och riktlinjer när det gäller ens prioriteringar och funderingar rörande avel. För Svenska Kennelklubben är uppfödning av rashundar en av grundstenarna, ”att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda… och exteriört fullgoda rasrena hundar” står redan i första paragrafen i stadgarna.
SKK är en organisation som jobbar för en typ av avel som skall gynna uppfödning på hundar vars avkomma får så goda möjligheter som möjligt till ett långt liv utan hälsostörningar eller oönskade egenskaper. Andra viktiga frågor är naturlig fortplantning och en mer naturlig populations användning, där varken enskilda djur eller grupper av närbesläktade djur inte överutnyttjas i aveln.
Jordbruksverket är den myndighet som sätter de förordningar (tolkningar av lagarna) som gäller djurhållningen i Sverige. Den första maj 2008 utkom de senaste förordningarna rörande hundhållning. De förordningar som rör avel måste alla uppfödare av hund följa, oavsett om man bara tar en hundkull i sitt liv eller många fler, oavsett om man föder upp renrasiga Prazsky Krysarik, en annan rashund eller blandraser.
Vid uppfödning av renrasiga hundar är Jordbruksverket och SKK de främsta aktörerna att sätta upp minimumregler för hur aveln på rashundar skall se ut. Man skall vara på det klara med att det just är frågan om minimumregler, och att många av de regler som finns inte är det optimala utan just minimum.

Nedanför finns några utdrag från SKKs såväl som Jordbruksverkets punkter och paragrafer som rör hundavel. De är inte alla paragrafer och det är viktigt att man har koll även på de olika paragrafer som inte vi tar upp.

Vi försöker här att konkretisera detta till just våran ras och det forskningsläge som finns för att göra det lite mer gripbart. Det är dock fortfarande SKK och Jordbruksverket själva som har tolkningsföreträde.

Fortplantning

I de nya förordningarna rörande hund och katt som började gälla den första maj år 2008 tas det upp flera paragrafer som är viktiga för hundarnas naturliga fortplantning.

24 § Djur får inte användas i avel om de saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt.

SJVs förordning

Denna punkt torde inte vara svår att förstå, djur måste kunna fortplanta sig naturligt för att man skall få ta avkomma på dem, alternativt så skulle man ha kunnat använda sig av så kallad artificiell insemination, men om djuren inte kan fortplanta sig naturligt så är det inte godkänt. Det finns exempelvis hundraser som har problem med fortplantningen då hanarna inte längre intresserar sig för den egna rasens tikar, just Prazsky Krysarik har inga sådana problem i dagsläget, men det är viktigt att det så förblir.

SKK har en likartad formulering i sin avelsetik i Avelshäftet.

2:5 att till avel endast använda hund som kan fortplanta sig på ett naturligt sätt. Används artificiell insemination (AI) trots avsaknad av dokumenterad avelsförmåga ska respektive ansvarig AI-veterinär intyga att hanhunden och tiken inte bedöms ha nedsatt könsdrift eller oförmåga till normal parning.

SKKs regler

Att enbart använda hundar som kan fortplanta sig naturligt är väldigt viktigt, men det är än viktigare att själva födseln går naturligt till väga och att man behåller hundarnas naturliga möjligheter till att få avkomma. Att i onödan använda djur som har en ökad risk för att behöva förlösas med kejsarsnitt är inte god uppfödning och bör undvikas. För rasens skull är det alltså inte önskvärt att hundar som inte kan fortplantas naturligt får avkomma då detta kan skapa fortplantningsproblem i rasen, de är heller inte förenligt med paragraf 24 i SJVFS 2008:5 och ej heller utifrån SKKs regler 2:5 att använda AI som en metod för att fortplanta djur som inte kan para sig naturligt.

25 § En tik eller en honkatt har förlösts två gånger med kejsarsnitt får fortsättningsvis inte användas i avel.

SJVs förordning

Detta betyder att man under inga som helst omständigheter får ta en till kull på en tik som redan blivit förlöst med kejsarsnitt två gånger, oavsett vad som orsakade kejsarsnittet. Jordbruksverket har sedan en förklaring till hur man skall tolka detta och varför det finns en sådan förordning:

"Man ska inte använda en ... tik som inte kan föda fram ungarna (valpar) på ett normalt sätt. Det kan dock hända att man måste ta till ett kejsarsnitt på grund av felläge hos fostren, men det bör rimligen inte hända mer än en gång ... Därför är gränsen satt vid två kejsarsnitt. Det är viktigt att man inte tillåter hundar … som inte kan föda fram sina ungar själv att föröka sig och föra anlaget för svåra förlossningar vidare till nästa generation."

Tyvärr har flera Prazsky Krysarik tikar i Sverige blivit tvungna att förlösas med kejsarsnitt. Någon undersökning angående varför de olika kejsarsnitten utförts har inte gjorts av rasklubben.
Tikens allmänna kondition är viktigt att man har koll på, en tik som skall få valpar måste ha muskulatur och ork nog för att orka med en förlossning och krysta fram avkomman. Viktigt att tänka på när man funderar på att ta ytterligare en kull på en tik som förlösts med kejsarsnitt är att man definitivt inte bör ta en till valpkull på tiken om anledningen till snittet är tikens dåliga anatomi. Som ett gott råd anser rasklubben att man bör tillfråga den veterinär som utför kejsarsnittet om anledningen till förlossningskomplikationen och även rådfrågar om möjligheterna för tikens framtida möjligheter att användas i avel. Förlossningskomplikationer kan till viss del vara genetiskt betingade och det är viktigt att man försöker att använda så lättförlösta tikar som möjligt. Men vi vill också ge rådet att alltid ge tiken den bästa möjligheten för en bra förlossning genom att ge den rätt foder och adekvat motion.

16 § En tik får inte paras förrän tidigast i andra löpet, dock inte tidigare än vid 18 månaders ålder. Om en tik får två valpkullar inom 12 månader ska tiken ges minst 12 månaders vila före nästa valpning.

SJVs förordning

Uppfödare hade förut att enbart följa SKKs uppfödaretik punkt 3.3 om att inte använda en tik som var för ung och sedan se vad detta skulle betyda för den enskilda rasen hos dennes rasklubb. Nu med SJVs nya förordning innebär det att man måste vänta med parning till dess tiken har uppnått 18 månaders ålder innan man får para henne oavsett ras. Vårt råd till PK-uppfödare blir därmed att man väntar minst till 18 månaders ålder innan man låter para sin tik och då enbart om tiken är mentalt färdigutvecklad och i övrigt lämpad att bli avelstik.

Det finns kritik mot 18-månaderskravet då det anses orsaka problem och oreda för de uppfödare som vill ta kullar tidigt på sina valpar. Fördelen med att vänta är dock att det ger uppfödaren mer tid att utvärdera sin avelstik. Många ärftliga sjukdomar och anomalier kan vara svåra att upptäcka innan hundarna blivit lite äldre. Att vänta med att ta valpar på avelsdjuren tills de blir lite äldre kan kraftigt minska risken för att djur som lider av ärftliga sjukdomar kommer att användas i avel, vilket är gynnsamt för en så pass ”ny” ras som vår. Med andra ord: inget ont som inte för något gott med sig.

Efter två täta valpningar så har tiken rätt till vila i minst ett år innan det är dags för nästa valpning, eftersom det sliter på tiken att ta hand om en valpkull och hon måste få möjlighet att återhämta sig innan nästa parning.

SPKK råder också uppfödare låta utvärdera avkomman när valparna är i det närmaste färdigvuxna innan man tar någon ny kull på sin avelstik. Hur denna utvärdering skall gå till får varje uppfödare själv bestämma, men det bör vara samma typ av utvärdering som man låter göra på avelsdjuren. Innan man låter ta flera täta kullar på sin tik så bör man också, så gott det går, utvärdera avkomman från föregående kull.

3:4 att inte låta tik föda fler än fem valpkullar. Om en tik får två valpkullar inom 12 månader ska tiken sedan ges minst 12 månaders vila före nästa valpning

SKKs regler

SKK har alltså även de samma regel om 12 månaders vila. Men även ett max antal på antalet valpkullar man får ta på en tik. Man får enbart ta fem stycken valpkullar på sin tik. Detta betyder dock inte på något vis att man måste göra detta. En tik som får fem valpkullar bör vara en extremt god avelstik och ge väldigt bra avkomma. Här kan det vara bra att inflika att avkomman i de olika kullarna bör vara resultatet av parningar mellan tiken och olika hanhundar. Så varierade parningar som möjligt förbättrar chansen för att den genetiska mångfalden bibehålls och kanske utvidgas inom rasen.

Nästa paragraf som står i förordningen kan kännas väldigt självklar, men tyvärr så finns det ett behov av att ha en sådan förordning.

17 § Tvångsparning av tikar får inte förekomma.

SJVs förordning

En tik får inte tvingas till parning genom att någon håller fast henne trots att hon uttrycker obehag eller försöker komma undan. En tik kan vid själva svullnandet av hanens penis och hängning både försöka ta sig ifrån hanen och låta, vid parningar med en oerfaren tik eller hane kan de ofta bli problem och hundarna kan om de inte lugnas ner orsaka skada på varandra. Att hjälpa till vid en parning genom att lugna ner en stressad tik och hålla upp en hane vid hängningen är dock fortfarande något som är tillåtet och ibland helt klart önskvärt för både hanens och tikens väl och ve.

3:5 att alltid veterinärbesiktiga tik över 7 år före parning och bifoga intyget till registreringsansökan. Av intyget ska framgå att tiken är i sådan kondition att hon utan risk för sin hälsa kan få en valpkull. Tik över 7 år får inte användas i avel om den inte tidigare haft en valpkull.

SKKs regler

SKK har regler för hur gammal en tik max får vara för att man skall ta valpar på henne. Man bör alltid ha god kontakt med en avelskunnig vetrinär när man låter para en äldre tik, för hennes och de framtida valparnas skull. Dräktighet är påfrestande och med ökad ålder så ökar också riskerna och man bör göra sig medveten om dessa innan man tar beslut om parning av gammal tik.
Lägg märke till den sista raden, man får inte ta kull på tik över 7 år om hon aldrig valpat tidigare. Det gäller förstås även om tiken skulle vara i god kondition etc.

Hälsa

2:3 att följa SKKs hälsoprogram och inom ramen för detta endast använda hund som inte uppvisar tecken på sjukdom, funktionshinder eller har en känd genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman ska bli sjuk eller uppvisa tecken på funktionshinder.

SKKs regler

För rasen Prazsky Krysarik finns inget hälsoprogram som man måste ta med i beaktningen när det gäller hundavel. Man bör dock känna till och ta med i beaktningen de sjukdomar som har upptäckts hos rasen och hålla uppsikt så att inte nya problem vad gäller sjukdomar och felande anatomi blir vanliga i rasen. Bland annat Patella Luxation, kroksvans, tandfel och fontanell har uppmärksammats hos fler svenskaregistrerade Prazsky Krysariks, och dessa är de sjukdomar och anomalier som man kanske främst bör beakta i sitt val av avelsdjur vad gäller PK. Några av dessa fel är mer allvarliga än andra för den enskilda hunden, såsom Patella Luxation och fontanell.

De svenska jordbruksverket har satt upp några punkter där de tar upp hur de ser på hälsoproblem och dess användning i avel.

24 § Djur får inte användas i avel om

1. de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,

2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom,

3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag,

4. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman.

SJVs förordning

Hur man skall komma att tolka detta kan komma att bli en stor fråga då arten hund är det djur, förutom människa, där man funnit flest genetiska sjukdomar och anomalier. Det kan vara svårt att helt utesluta somliga fel och fortfarande uppehålla en bra genetisk variation i rasen och minska risken för att sannolikheten för att andra ärftliga sjukdomar skall börja ställa till problem. Hur ärftligheten ser ut för många sjukdomar är i dagsläget osäkert, patella luxation för att ta ett exempel är ett ledfel som man diskuterar om det beror på ett recessivt anlag, ett polygent anlag eller om det beror på miljöpåverkan eller flera olika orsaker. Andra problem som kan vara ärftliga, som allergier och foderproblematik, är även dessa svåra att veta graden av ärftlighet på. Man bör alltså inte använda sjuka djur i onödan och para så pass fria och sunda djur som möjligt för att se till så att risken för att avkomman skall få detta problem blir så pass liten som möjligt. Man bör allvarligt tänka över ev. konsekvenser om man avser att använda djur med fel i aveln, och gärna rådfråga annan i rasen kunnig samt kunnig i sjukdomen innan man beslutar att använda djur med fel i avel.
Förutom att man som uppfödare skall ha så god koll som möjligt på föräldradjuren och deras förfäders sjukdomshistoria, så är det även viktigt att man som uppfödare låter utvärdera den avkomma som föräldradjuren varit resultatet till för att se så att det inte dyker upp hälsoproblem hos avkomman. Att se vad avkomman får för hälsoproblem kan även detta avgöra vad för ärftliga sjukdomar ens egna djur kan bära på och därigenom deras framtida användning i aveln.

3:6 att se till att valp före försäljning har en miljö som gynnar den fysiska och mentala utvecklingen samt en god socialisering. Valpar ska ha möjlighet att umgås med tiken tills de är minst 8 veckor gamla.
SKKs regler

Uppväxtmiljön påverkar också hundens framtida hälsotillstånd. En god miljö under uppväxt tiden påverkar hunden under en väldigt lång tid. Flera problem som kan uppstå hos hunden kan vara kopplade till födomässiga problem, man vet från tester att djur som avvands tidigt växer långsammare och att man kan se detta även vid sex månaders ålder. En god föda och en i övrigt för valpar välanpassad miljö är väldigt viktigt för hundens fortsatta fysiska hälsa.

Mentalitet

Hundens mentalitet är kanske minst lika viktig som dess hälsa. Mentaliteten beror dock på mer komplicerade faktorer än vad man brukar ange att hälsoproblemen består i. Både arv (genetik) och miljö har en stor påverkan. Även om man genom miljö både negativt och positivt kan påverka en hund långt upp i åldrarna så är mycket av den mentalitet som hunden uppvisar satt i uppfödarens val av föräldradjur samt uppväxt förhållanden. Därför har SKK två viktiga punkter för uppfödaren att följa.

2:3 …. Inte heller använda hund till avel som uppvisar beteendestörning i form av överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer.

SKKs regler

Detta är en punkt som främst påverkar den genetiska biten. En aggresiv eller rädd hund skall inte gå i avel då aggressivitet och rädsla lätt kan gå i arv. Rasen Prazsky Krysarik skall vara reserverad enligt rasstandarden, men man får inte misstolka detta för rädsla. Hunden skall vara nyfiken och villa undersöka besökare och nyheter i omgivningen. Hunden skall dock inte göra detta på ett retrivermässigt sätt utan lugnt och lite ”misstänksamt”. En hund av rasen skall tillåta att man berör och hälsar på den utan att den ryggar eller visar på aggressivitet. Man bör allvarligt överväga att inte använda en hund som uppvisar problem med vardagliga händelser så som ljud och konstigheter som skott, skrammel eller hastigt uppdykande främlingar för att nämna några exempel. Att låta mentalitetstesta både avelsdjur såväl som avkomma kan underlätta för uppfödaren i bedömningen av hundarnas mentala arv. Det är också viktigt att man inte använder hundar i avel som gett många mentala störningar till sin avkomma oavsett hundens egen mentala hälsa, då det visat sig att denna hund nedärver mentala störningar.

SKKs regler

Denna punkt berör de uppväxtförhållanden som hunden lever i hos uppfödaren. En god socialisering och i övrigt god livsmiljö kan förbättra chansen för att valpen utvecklas till en trevlig och säker hund. En hundvalp som lever i en stressig och osäker miljö eller med liten mänsklig påverkan kan bli en väldigt problematisk och rädd hund. I tester som gjorts där den mänskliga påverkan har skiftat så har man funnit att om den mänskliga påverkan under uppväxttiden är obefintlig så får valparna ett i det närmaste vilt uppträdande. Även SJV har en paragraf om mentalitet. Den säger att man inte får använda vare sig rädda eller aggressiva djur i avel.

24 § Djur får inte användas i avel om

5. de uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för djuret vardagliga situationer.

SJVs förordning

Inavel

2:6 att inte para far med dotter, mor med son eller helsyskon med varandra.
SKKs regler

Inavel står det inte direkt att man inte får göra enligt SKKs regler och ej heller enligt SJVs förordningar. Man får enligt SKKs regler förvisso inte para vare sig föräldradjur med dess avkomma eller två syskon med varandra. SKK har dock en rekommendation som säger att man inte bör göra en parning som leder till en inavelsökning på mer än 6,25% vilket betyder en kusinparning och helst inte göra parningar som ligger över rasgenomsnittet och detta bör ligga max runt 2% för att i längden ge en hållbar utveckling. Inavel anses enligt modern forskning vara en av de stora anledningarna till arten hunds dåliga hälsa och försämrade immunförsvar, även beteendestörningar har kopplats till inavel och dess effekter. Med inavel så förminskar man markant den variation av immunförsvar som finns i en ras och samtidigt så ökar man risken för att recessiva gener dubbleras. Man ökar därigenom sannolikheten för att avkomman efter en inavelsparning kommer att få genetiska defekter och olika sjukdomar. När en hane överanvänds i avel så får han en för rasen alldeles för stor mängd avkomma av den totala populationen, tvärtemot vad som det faktiskt rekommenderas av genetiker. Så många hundar som det är försvarligt ur hälso och mental synpunkt bör användas i avel, detta så att den genetiska mångfalden bibehålls. Vad man i hundkretsar kallar inavel och så kallad linjeavel bör i så stor utsträckning som möjligt undvikas.

Matadoravel

Med matadoravel så syftar man på den överanvändning av främst hanar som ibland förekommer i viss avel. En hund som får en stor andel avkomma eller avkommas avkomma kommer att lämna vidare en för rasen för stor andel av sitt genetiska material. Om hunden bär på oönskat genetiskt material så kommer det genom att han är far till en stor del av rasens population att bli vida spritt. Det kan ta många generationer innan detta uppmärksammas och då kan det bli svårt att inte fortsätta att använda hans avkomma oavsett sjukdomsläge. Överanvänds hanar så leder det till att andra hanar inte kommer att få lämna vidare sitt genetiska material i den utsträckning som är önskvärt och den genetiska mångfald som man måste uppehålla i rasen förminskas och med detta ökar risken för att önskvärda anlag kommer att försvinna för alltid ur rasen. Hur många kullar och avkommor en PK hane kan anses få ha utan att för den skull kallas överanvänd är svårt att avgöra i dagsläget. Det finns rekommendationer för hur många avkommor ett och samma djur max bör ha i en ras, detta grundat på den årliga mängden hundar som födds i rasen. För Prazskyn är det dock svårt att avgöra vad normal antalet kommer att hamna på. Men utifrån populationens storleken i Sverige och i resten av världen så pratar vi i dagsläget inte om speciellt många fler kullar än vad normalantalet är på en tik. Att en hanhund t.ex. producerar max 2-3 kullar och därefter gör ett avelsuppehåll i några år är också ett bra sätt att motverka matadoravel då man samtidigt kan få ett hum om hur välanvänd avkomman kommer att bli i rasen.

Medlem, gå med i forumet och diskutera avel där. Lär av varandras erfarenheter!
Specifik fråga om avel? Maila ag@spkk.se