Genetik

Populationen för PK
I dagsläget finns det bara några tusen Prazsky Krysarik i världen och bara ett fyrtiotal registrerade i Sverige. Många färre av dessa finns i aktiv avel, så den riktiga avelspopulationen är mindre. Detta gör att rasen är känslig för inavel och kommer att fortsätta att vara det för lång framtid.

Inavel kan orsaka problem som det kan vara svårt för den enskilde uppfödaren att märka då det kan orsaka färre födda valpar, kortare livslängd och sämre hälsa vilket är företeelser som även kan bero på slumpen. Men det är dock väldigt problematiska fel som inavel kan orsaka och det kan orsaka väldigt stora bekymmer för den framtida aveln i och utanför Sverige. En hund kan ha en relativt hög inavel även utan att hundar i dess närhet i stamtavlan är väldigt inavlade. Att utavla, alltså att avla med totalt obesläktad hund, kan hjälpa i enskilda fall, men risken är att om rasen får en väldigt hög släktskap så kan det bli väldigt svårt att lyckas med i framtiden.

Många fnyser när man tar upp andra raser i en diskussion än mer andra arter, men geparden är ett riktigt skolexempel på att hög inavel kan orsaka stora problem under väldigt lång tid.
Geparden har varit spridd över stora delar av världen, men för 10-20 000 år sedan riskerade den nämligen att utrotas. Några få individer överlevde den katastrof som inträffat och är grunden för de moderna geparderna. Geparden råkade ut för vad man kallar en genetisk flaskhals. Nu många tusentals generationer senare inser våra forskare att geparden har stora problem med så kallad inavelsdepression. Man pratar då om ett vilt djur där dåliga egenskaper inte lika lätt överlever som hos våra tamdjur. Rasen Prazsky Krysarik har ju teoretiskt råkat ut för många flaskhalsar, men också kunnat få in nytt blod då de relativt nyligen börjat registreras och stambokföras.

I dagsläget är populationen inte speciellt stor och inaveln bör hållas på en så pass låg nivå som möjligt. Många hundar är med några generationer tillbaka i de flesta stamtavlor och flera senare täta parningar finns det även exempel på. Några få hanar används i matadoravel och får då en väldigt stor andel av populationen som sina avkommor. Riskerna är stora att den genetiska variationen blir minimal inom rasen och detta bör undvikas.

Per-Erik Sundgren skriver att man i sällsynta tamdjursraser pratar om en inavelsökning på 0,5% per generation och att om man skall tillämpa denna regel på hundar skulle man hamna på en maximal genomsnittsökning under en fem generationer på ca 2-3%. Detta ligger långt under en kusinparning som ger 6,25%. Uppfödare av rasen bör försöka att avla så nära 0% inavel som det är möjligt och fortfarande avla på friska individer.

2007 låg den genomsnittliga inavelsgraden på PK i Sverige på 0,4% och Juli 2008 har den kommit upp i 5,4%. Om flera parningar sker med lägre inavel så kommer givetvis den genomsnittliga inavelsgraden också att bli lägre i slutändan. Men det är dock väldigt illavarslande att parningar gjorts som höjt inavelsgraden så pass mycket på så kort tid.

Förenklad genetik
Med genetik kan man enkelt säga att man menar de egenskaper både negativa och positiva som en hund har. Som exempel kan nämnas att man ofta pratar om en hunds goda pälskvalitet, pälsfärg, fina huvudform eller en inte godkänd vit fläck. Dessa egenskaper har hunden ärvt från en av eller båda föräldrarna. Alla hundens sådana egenskaper som man kan se med blotta ögat kallas för hundens fenotyp. Genotyp är alla de olika arvsanlag som en hund har oavsett om man ser dem på hunden eller om de inte är synliga på individen. En korthårig hund kan ha gener för långhårighet, de tillhör då alltså denna hunds genotyp, och när någon ättling till denna hund blir långhårig så tillhör långhårigheten även denna ättlings fenotyp. Fenotypen skiljer sig även från genotypen genom att även miljön också påverkar hur hunden blir och inte bara dess gener. Många sjukdomsanlag kräver med största sannolikhet en samverkan mellan genotyp och miljö som t.ex. allergi. Man kan säga att fenotypen är det man ”ser” hos en hund medan genotypen även är sådant som man inte ser.

Arvsanlag kan vara olika starka, man kallar dem dominanta och recessiva. Dominanta anlag är, precis som det låter, anlag som är dominanta över andra anlag. Är det så att en hund har en förälder med ett dominant anlag så är detta det anlaget som kommer att synas på hunden.

Exempel:

Black&tan är ett dominant anlag inom pälsfärgen hos hundar. Om föräldrarna är en black&tan och en brown&tan så blir valparna black&tan, eftersom black&tan helt enkelt “gömmer” den andra förälderns färg. Recessiva anlag är annorlunda mot de dominanta då det krävs att hunden ärver det anlaget från båda sina föräldrar. Om den parning som beskrivits ovan var gjord mellan två brown&tan istället så skulle valparna bli av samma färg som föräldrarna. Skulle det vara så att parningen skett med en brown&tan och en black&tan hund men där den senare har ett ”gömt” arvsanlag för brown&tan, en så kallad heterozygot, så skulle några av valparna kunna bli brown&tan också och inte bara black&tan. Alla black&tan-valpar som har en brown&tan-förälder bär på brown&tan-gener eftersom de fått anlag från båda föräldrarna, och brown&tan-förälderna har ju inga black&tan-anlag.
En heterozygot hund har alltså olika arvsanlag från sina föräldrar där det bara det är en av dessa egenskaper som syns, den dominanta. En hund som har två likadana egenskaper från sina föräldrar (och inte heller bär på "gömda" anlag) kallar man för en homozygot. Och i fallet med hunden som är brown&tan så vet man att den är homozygot för just brown&tan, detta då det är en recessiv egenskap som syns. En black&tan-färgad hund kan dock vara både homozygot och heterozygot, det går inte att avgöra genom att enbart titta på hunden utan bara genom vetskap om hundens förfäder och/eller dess ättlingar.

Grundläggande genetik (lite mer avancerat)

Genetik är ett spännande ämne om än ett ämne som många finner svårt. Det är dock något som bör påverka våran uppfödning och val av avelsdjur. Genetik är grundläggande för förståelsen av hur ärftlighet av alltifrån defekter och sjukdomar till pälsfärg går till. Denna text är på intet sätt menad att vara någon djupdykning i ämnet eller på något sätt komma i närheten av att vara detta, texten skall bara ses som en lätt touch inom ämnet. En enklare hjälp för att komma in i ämnet om man så vill.

Munken Gregor Johann Mandel(1822-1884) är en av de stora namnen inom genetiken. Mandel var den som upptäckte ärftlighetslagarna, även då han inte var medveten om gener och kromosomer i den mening som vi är det. Mandel var mellan åren 1857-1868 abbot under denna tid arbetade han ofta i sin klosterträdgård och experimenterade på ärtor. Resultaten som han fick fram ledde till hans upptäckt av ärftlighetslagarna. Vad Mandel hade upptäckt var att korsade man två individer som var olika någon egenskap, så skulle den ena egenskapen vara synlig och den andra egenskapen dold. Tyvärr så tog det många år efter hans upptäckt som betydelsen av denna uppmärksammades.

Basen för livet som vi vet om är en molekyl som kallas deoxyribonucleic Acid, mera välkänd under förkortningen DNA. Även en annan molekyl är viktig och det är ribonucleic acid även denna mera känd under sin förkortning RNA.
DNA är formad som en korkskruvsformad stege. Varje “steg pinne” är ett par och det finns fyra olika typer av sådana kopplingar. Hur dessa kopplingar ser ut på DNA stegen är det som avgör vad det är för information som finns. Man kan se det som en genetisk morsekod där punkternas ordning och längd är det som avgör vad för betydelse som koden har. RNA är den molekyl som läser av DNA strängen och som efter vad DNA strängen säger kopplar ihop aminosyror som blir proteiner med olika funktioner. DNA finns i våra kromosomer som i sin tur finns i våra celler. Dessa kromosomer finns alltid i ett par, en från fadern och en från modern. Människor har 46 kromosomer och 23 genpar i varje cell, medan hundar har hela 78 kromosomer och 39 genpar. Varje kromosom har en kod, en gen för platsen där en specifik typ av protein skall kopplas, denna plats är alltid densamma på kromosomerna, denna plats kallas för locus (loci, när det är flera). En gen kan förklaras som varande en beskrivningen för en viss egenskap hos det framtida djuret, t.ex pälsfärg, ögonfärg, hårlängd m.m.
Det finns ofta flera gener som passar i samma locus och därigenom kodar proteinet på denna plats på sitt speciella sätt.
Varje sådan genvariant kallas för en allel. Dessa alleler ärvs en från vardera modern och en från fadern och hos individen kommer dessa alltid att bilda ett par. På varje locus finns detta par, två kopior av genen en från modern och en från fadern. Dessa alleler kan aningen se likadana ut från både faden och modern eller så kan det var olika. Hur dessa två alleler kommer att integrera och vad resultatet kommer att bli i det framtida djuret beror på många faktorer, självklart först och främst beroende på vad det är för specifik egenskap just dessa speciella alleler påverkar. Låt oss äga att det är pälsfärg det är frågan om, då kommer dessa att vara avgörande för vad för färg den framtida hunden kommer att få. Dessa alleler kan vara Låt oss äga att dessa två allealer är av olika typ från vardera modern och fadern, vi säger att det är black and tan från fadern och brown and tan från modern.

Arvsanlag kan vara antingen det man kallar dominanta eller recessiva. Dominanta anlag är som det låter anlag som är dominanta. Är det så att en hund har ett dominant anlag så är de det anlaget som kommer att påverka hunden mest och är det en pälsfärg så är det den färgen som hunden kommer att bära. Black and tan är ett sådant anlag inom pälsfärgen hos hundar. En hund som har en förälder som är Black and Tan och en som är Brown and tan gör att valparna blir Black and tan då Black and tan helt enkelt dominerar den andra färgen och gör att den inte blir synlig. Recessiva anlag är annorlunda gentemot de dominanta arvsanlagen då det krävs att hunden ärver just det anlaget från båda sina föräldrar för att anlaget skall märkas på hunden. En hund som bara har en recessiv allel för just den egenskapen kommer det inte att synas på att den bär på just den egenskapen. Är det dock så att hunden bär på två lika dana alleler så kommer hunden att bära den egenskapen. Då black and tan är dominant så kommer valpar att vissa denna egenskap vare sig de bär på en eller två alleler för black and tan. När man tittar på en Brown and tan så behövs det dock vara två likadana alleler för att det skall bli en sådan färg på hunden, detta då Brown and tan är recessivt. Man kan alltså i detta fall inte urskilja om en svart hund är bärare av annat färganlag eller är rent Black andtan medan man på en Brown and tan vet att den inte bär på annan alleal. Är två av allelerna av samma typ hos individen så kallas det att den är homozygot för denna egenskap medan den individ som har två olika alleler på samma loci kallas för en heterozygot för just denna egenskap.
I det föregående fallet med black /brown and tan så syns det ingen skillnad mellan en homozygot och heterozygot Black and tan. Vid nästa generation eller längre i framtiden kan det dock ha betydelse. När en heterozygot paras med en annan heterozygot eller för all del en homozygot av det “gömda” anlaget så finns alltid möjligheten att den framtida avkomman visar en annan typ än vad föräldra djuret synes ha burit på. Det är det som skiljer fenotyp från genotyp. Där fenotypen är de synliga eller mätbara egenskaper som finns hos individen, kön, pälsfärg, hårlängd, ögonfärg o.s.v. Detta medan genotypen är individens genetiska kod som inte alltid går att se med blotta ögat. Likadan fenotyp betyder därför inte att djuren har samma genotyp.
Den heterozygota black and tan och den homozygota black and tan är båda av samma fenotyp om än inte av samma genotyp. Det finns även gener som inte är vare sig dominanta som black and tan eller recessiva som brown and tan utan codominanta, där olika gener kan synas samtidigt. En heterozygot individ uppvisar då båda egenskaperna. Även ofullständigt dominanta gener finns där den heterozygota individen får ofullständiga egenskaper från de två allelerna, ett mellanting mellan allelerna om man så vill.
Vad man alltid måste vara medveten om är att gener aldrig blandas eller spädds ut. Om en individ inte längre uppvisar sin förfaders dominanta anlag så finns dessa inte nedärvda hos individen och tills en individ som bär detta dominanta anlag blandas in kommer ingen av hundens ättlingar vissa denna fenotyp. Däremot att en individ inte uppvisar sin förfaders recessiva anlag betyder inte att dessa anlag inte ärvts av denne. Anlag som inte kommit i dagen under många generationer kan dyka upp långt efter att den varit synlig hos förfadern, först hos den individ där anlaget dubblerats, om det är en eller tio generationer emellan har ingen egentlig betydelse, mer än att sannolikheten för att det är just denna allel som ärvs vidare mellan generationerna blir minde varje generation.

Daniel Söderlind, Avelsråd