Utavel är något som ofta förespråkas för hundraser när man börjar tala om problem orsakade av liten genetisk variatioon. Med utavel så menar jag nu genmigration, införsel av nya gener, nytt blod till en ras. De vanligaste formerna i hundvärlden torde vara inkorsning och mönstring.[1]

Det är rätt enkelt att se nackdelarna med en liten genetisk variation och än mer att minska den genetiska variationen man har samt fördelarna man får när man utöka den genetiska variationen men det finns självklart även potentiella nackdelar med utavel. Jag väljer att dela upp den vanligaste kritiken i två typer, kritik mot bristande typ och kritik mot nya sjukdomar och varför riskerna med utavel är mindre än fördelarna.

Problem med att bevara typ

Ser man till inkorsning så är det ofrånkomligt att man vid de tillfällen man väljer att para djur som skiljer sig mycket från den rastyp man vill få fram att valparna har en ökad sannolikhet för att skilja sig från den önskade rastypen också. Hur mycket och hur många generationer kommer avkomman att skilja sig i typ från rasen är ju då en viktig fråga. När man väljer ras att korsa med eller hund att mönstra in så finns det en fördel att hundarna är så lika exteriört och mentalt som möjligt, i alla fall om man ser till hur snabbt man vill att ättlingarna ska ha rätt utseende.

Dr Bruce Cattanach genomförde en korsparning i syfte att få fram boxrar med stubsvans.[2] Cattanach valde att para en av sina boxrar med en corgi och efter bara några få generationer så fick han fram hundar som såg ut som boxrar med stubsvans. Det finns även andra korsningar som genomförts, bland annat en i finland mellan pincher och schnauser, två närbesläktade raser men med i alla fall rätt stora exteriöra skillnader. I exemplet med korsandet av pinscher och schnauser så tog det bara tre generationer från korsningen till att avkomman vann BIR på utställningar. Rastyp är alltså något som generellt är enkelt att återställa, de flesta uppfödare som skulle genomföra en korsparning med mål att öka genetisk variation skulle nog inte välja en ras som skiljer sig så pass mycket åt exteriört eller mentalt från den egna rasen som corgi och boxer, så typ skulle med stor sannolikhet återställas än snabbare än vad den gjorde för Cattanachs boxrar, som ändå relativt snabbt började se ut som vilka boxrar som helst, ja förutom stubbsvansen.[3]

Ser man till enskilda egenskaper så kan det ta olika lång tid att arbeta bort ur en sådan här utavel, mycket beroende på hur egenskaperna ärvs. Stubbsvansen som Cattanach ville få in i Boxern är dominant, hade han inte velat få in stubbsvansanlaget så hade han redan vid första generationen kunnat välja bort alla de ättlingar som bar på stubbsvans och alla efterkomande hundar skulle då ha haft normal svans.

Är egenskapen däremot recessiv så blir det lite mer problematiskt att med full säkerhet kunna säga att den oönskade egenskapen inte förts vidare in i den nya rasen.

Tar vi exemplet hårlöshet. Väljer man att som korsningsras till en pk ta t.ex en american hairless eller kinesisk nakenhund så finns risken att jag genom korsningen skapar en naken råttjägare. Att få fram nakna prazskys är ju inte direkt något som majoriteten skulle se som en önskvärd bieffekt när man enbart velat öka den genetiska variationen.

Hårlösheten hos kinesisk nakenhund är dominant och fungerar precis som hos stubbsvansen hos corgi och boxer och är alltså en egenskap som är lika enkelt att ta bort om man fått med den vid en inkorsning. Parar man däremot en prazsky med en American hairless som är hårlös på grund av en recessiv gen så finns det lite mer att ha i åtanke. Avkomman av en sådan kombination kommer att vara anlagsbärare för hårlöshet men ingen valp kommer att bli hårlös, hade man däremot valt att para en pk med en behårad American hairless så hade avkommorna riskerat att bli bärare av hårlöshet.[4] Så länge man inte väljer att para två ättlingar från hundar är resultatet av en korsning mellan pk och hairless så kommer det inte bli någon risk för pk utan päls.

Eftersom rasen inte är oändlig så kommer dock en parning mellan avkomlingar av korsningen tillslut att bli mer och mer ofrånkomlig, men desto längre man undviker detta desto mindre är sannolikheten för att någon avkomma kommer att bli hårlös. För varje generation som går desto större är nämligen sannolikheten för att den nya genvarianten försvinner ur rasen.

För en recessiv gen som bara en av föräldrarna bär på så blir sannolikheten för att en avkomma själv ska bli bärare 50%. Första kullen från en korsning mellan en hårlös american hairless kommer att ha valpar som alla är bärare. I andra generationen så är det 50% sannolikhet att genvarianten inte kommer att ärvas av en enskild valp. För varje generation som går så ökar sannolikheten för att genen kommer att försvinna, genom att enbart bärare kan ge sina avkomlingar genen och avkomlingarna bara har 50% chans att själva bli bärare.

Eftersom målet är att öka genetisk variation inom rasen så finns det ingen anledning att para hundar som är närbesläktade. Den första generationen kommer att bestå av syskon, den andra generationen av kusiner och den tredje av sysslingar osv.

Helsyskon inavelsgrad 25%

Kusiner inavelsgrad 6,25 %

Syslingar inavelsgrad 3,12%

Det finns egentligen inga bra anledningar att para närbesläktade individer, oavsett om de är släkt genom en inkorsad hund eller inte men siktar man in sig på att hundarna inte är släkt med en och samma inkorsade hund i en stamtavla så är risken för att en oönskad gen kommer att märkas hos avkommorna minimal. Desto fler generationer som går desto större blir sannolikheten att genvarianten som ger den oönskade egenskapen helt försvinner.

Vilken ras man än väljer att korsa in med sin ras så måste man tänka på att andelen hundar som korsas in bara består av några få individer och så länge man inta överanvänder dessa individer och linjer så är det i det närmaste omöjligt för att oönskade egenskaper från inkorsningen ska kunna få någon spridning i rasen.

Ser man till mönstrade hundar så ska dessa redan från början vara rastypiska, sannolikheten för att någon form av dominant oönskad egenskap förs över är därmed liten. Det är svårt att veta om den mönstrade hunden bär på egenskaper som den fått från någon annan ras eftersom det är svårt att vara säker på den mönstrade hundens ursprung.  Egenskaper som är recessiva eller polygena men tidigare okända i rasen kan däremot riskera att finnas hos en mönstrad hund. En hund som mönstras in bör precis som för den inkorsade därför inte överanvändas och deras avkommor paras med nära släktingar, precis som rekommendationen är för renrasiga, stammade individer.

Att oroa sig för förlorad typ när man väljer att öka den genetiska variationen genom någon form av genmigration är alltså i det närmaste obefogad. När man ökar den genetiska variationen så finns det förvisso en verklig risk att man får in egenskaper som är oönskade, men de egenskaper som är svårast att hantera är de egenskaper som båda föräldrarna behöver vara bärare av, avlar man utifrån grundtanken med att bevara genetisk variation så är risken minimal att någon egenskap ska få stor spridning i rasen.

Ett verkligt problem som man ibland talar om när det gäller vilda djur är utavelsdepression, det innebär att en högst specialiserad art får in egenskaper från en annan art som gör att ättlingarna från denna genmigration får svårare att klara sig i det klimat och miljö som arten lever i. Här pratar vi specialiserade egenskaper som jaktegenskaper, köldtålighet eller förmåga att klara torka. I naturen händer det sällan att utavelsdepression är ett reelt problem, för även när en hybridisering uppstår så är det sällan så att arterna är extremt skilda åt i förmåga att överleva. I naturen så selekteras också djur som inte klarar av att överleva i den miljö de finns väldigt snabbt bort, så även om arten är liten är risken för att oönskade gener skulle få spridning liten. Att korsa olika arter i zoologiska trädgårdar är dock en vanlig miss och ättlingarna från denna inkorsning kan få svårare att överleva i båda föräldradjurens livsmiljöer om man skulle släppa ut dem i det vilda.

Att prata om riskerna med utavelsdepression när vi pratar om husdjur är dock en överdriven oro eftersom egenskaper som är viktiga för rasen hela tiden selekteras för. Även om vi ser hundraser som har väldigt speciella arbeten så skulle risken för att egenskaperna som behövs för arbetet att vara väldigt små och kräva att rasen var i ett mycket liten numerär. De flesta hundar är inte heller så pass specialiserade att en inkorsning från ens en väldigt annorlunda ras skulle ge några bestående men som inte en lätt selektering inte skulle kunna råda bot på. Tar vi för att ta ett exempel två olika vallhundar med olika vallningssätt så skulle avkomman möjligen vara dålig på båda vallningssätten, men det skulle fortfarande finnas möjligheter att selektera för det önskvärda vallningssättet. Är rasen numerärt väldigt liten så kan man självklart inte selektera speciellt hårt till en början, men så länge egenskapen inte går helt förlorad så kan man arbeta för att ta fram egenskapen i framtiden. Risken för förlust av egenskaper skulle också finnas där oavsett om genmigrationen genomfördes eller ej eftersom förlust av egenskaper är mycket större i en liten population. En liten ras med högst specialiserade egenskaper skulle trots risken för att den direkta avkomman från en genmigration inte kommer att bli lika skicklig som resten av rasen i yrket trots allt ha många mer fördelar än risker av en genmigration.

Problem med hälsa

Ett mer allvarligt risk som man brukar påtala som kritik mot utavel är risken för att man ska få in nya sjukdomar och defekter i rasen. Denna oro för nya sjukdomar är helt klart befogad och ska tas på allvar, man måste dock se ärligt på riskerna och hur stor sannolikheten är att man får in nya defekter när man gör en korsningsparning, man måste också se på hur stor kunskap man har om vilka sjukdomar rasen redan bär på och hur kunskapen ser ut kring dessa.

Det finns som jag sagt ingen anledning att para avkomlingarna från ett genmigrationstillfälle med varandra, snarare tvärtom. När man vill återställa typ så är det onödigt att para med närbesläktade hundar genom inkorsningen eftersom de med stor sannolikhet bör vara mer otypiska än den generelle hunden i rasen. Risken för att man medvetet ska para två hundar som bär på samma hälsofel som de fått genom genmigration bör därför anses vara liten. 

Det  alltså är det bättre att hela tiden para med djur som inte är ättlingar till samma individ som ledde till genmigrationen. Som jag ser det så finns det ingen anledning alls som motiverar parning av några hundar som är mer närbesläktade än kusiner och få om några anledningar att para hundar som får en ökning som är högre än ca 2%. Vi pratar här om hundar som är minst fyra generationer ifrån själva korsningen.

Det finns en risk att en genmigration kan förr med sig oönskade egenskaper men det finns ingen större risk att dennes gener får en stor spridning i rasen, förutom via matadoravel. Matadoravel är något som självklart inte är önskvärt när målet är att öka den genetiska variationen inom en ras, eftersom effekten av en sådan matadoravel enbart leder till att man byter ut den genvariation man har mot en annan, man ökar inte genvariationen. Egenskaper som den mönstrde/inkorsade ättlingen bär på kommer precis som för vilken matador som helst att få en mer än önskvärt stor spridning och riskerna är att de oönskade generna som han bär på kommer att leda till svårigheter för rasen i framtiden. Något man bör tänka på är att detta även gäller de gener som matadoren fått från ursprungsrasen och inte bara från hunden som korstats in. 

Sammanfattningsviss

Det finns en risk att förra in nytt blod i en ras genom någon form av genmigration. Riskerna bör alltid övervägas i jämförelse med de potentiella fördelar som finns. Risken för problem hos rasen uppstår om man parar ättlingar från inkorsningen eller den mönstrade hunden med varandra. När man parar närbesläktade djur så kan de bli endera sjuka i någon ärftlig sjukdom eller uppvisa egenskaper som är oönskade, och egenskaperna kan komma från en gemensam förfader som man avlat in för att ge rasen större genetisk variation.  Sannolikheten för att man när man genomför en genmigration ska få in oönskade gener som får stor spridning i rasen måste dock ses som försvinnande liten. Genvarianten måste ha ärfts vidare av varje generation och det på båda sidorna av stamtavlan, för att någon ättling ska uppvissa egenskapen. Även om man genomför några parningar av relativt närbesläktade individer så är sannolikheten att någon hund kommer at få de oönskade egenskaperna liten. Så länge som man sedan inte aktivt avlar på dessa hundar för att få fram ett djur som är hårlös, stumpsvansad eller vilken egenskap vi nu pratar om så kommer genen genom gnom slump och genetisk drift  sannolikt att gå förlorad.

Vad man måste vara medveten om är att riskerna som någon form av genmigration kan innebära för en ras inte beror på utaveln i sig själv utan på de inneboende problem som finns med inavel och matadoravel.  Problemet utavel i en hundras är kraftigt överdrivet och att undvika att genomföra en genmigration eller tala emot utavel med motiveringen förlorad typ eller nya sjukdomar är anledningar som är mycket svaga. Egenskaper som kan ha kommit in genom en genmigration kommer inte i dagen beroende på själva utaveln utan på den inavel som genomförts.[5]  

Det finns ingen anledning att avstå någon form av genmigration på grund av oron för spridning av defekter. Faktum är att så länge du avlar på ett sätt som behåller genetisk variation aldrig riskerar att några problem i en ras med stor spridning av vare sig oönskade dominanta, recessiva eller polygena genvarianter.

 


[1] Inkorsning innebär att man korsar två individer av olika raser där målet är att avkommorna inom någon generation  ska kunna räknas som renrasigas individer.

Mönstring innebär att en hund som saknar stamtavla får en tom stamtavla om den är tillräckligt rastypisk och dess framtida avkommor kommer att ses som renrasiga.

[2] Dr Bruce Cattanach genomförde sitt experiment när det blev dockningsförbud av svansar England. Cattanach hade inte som syfte att öka den genetiska variationen i rasen boxer utan snarare att snabbt få fram en hund av boxertyp men som hade stubbsvans. Hur hans avel genomfördes efter själva korsningsparningen blir därför påverkat av hans mål. Är man intresserad av hur snabbt man återställer typ efter en korsningsparning för genetisk variation så bör man tänka på att aveln skiljer sig åt från en korsningsparning med syfte att förra över egenskaper från den andra rasen.

Då stubbsvansanlaget senare visats sig inte vara helt ofarligt så kan man helt klart kritisera Cattanach experiment, men experimentet är dock fortfarande ett bra exempel på hur snabbt typ går att återställa till och med när man väljer två så pass olika hundraser att korsa.

[4] Hårlösheten hos american hairless är recessiv till skillnad från hårlösheten i den kinesiska nakenhunden, det innebär att för att en hund som har en hårlöshetsgen av AH typ så behöver den få hårlöshetsgenen från båda föräldrarna medan de hundar som har hårlöshetsgenen av KN typ så behöver hunden bara ha fått den från en av föräldradjuren.

[5]

Hade målet varit att lik Cattanache föra över en genvariant till en ny ras så hade det varit lämpligt att endera para hundar som är ättlingar till hunden som inkorsades och det helst så snabbt som möjligt för att säkerställa att genvarianten finns hos bägge hundarna. Om man är mera mån om genetisk variation så hade man mera lämpligt sett till att genomföra flera korsningar mellan de bägge raserna och sedan korsat avkomlingarna från de olika korsningarna med varandra.