Myten om linjeavel

Ibland när man pratar avel så hör man begreppet linjeavel. Vad man menar med det verkar dock skifta väldigt mellan olika användare av begreppet. Faktum är att linjeavel inte är ett erkänt begrepp inom det genetiska ämnet. Vad betyder då linjeavel, med linjeavel så menar man generellt avel på djur som är besläktade, men inte på nära håll. Detta låter ju enkelt och förståligt, men det är när linjeaveln går över och skall bli inave som det blir problem, för var går gränsen?.

Den mest extrema inaveln är mellan föräldradjur och deras avkomm samt syskonparningar, därefter halvsyskonparningar, mor-/farförälder med barnbarn, kusinparningar eller farbror/morbror med systerdotter/brorsdotter och faster/moster med systerson/brorson. Mindre extrema fall av inavel är när det förekommer att det finns en hund som i slutet finns dubblerad i en fem generationers stamtavla. Alla dessa fall är dock exempel på inavel.

Många säger att de undviker inavel, men praktiserar linje-avel för att de vill ”sätta” en typ, de vill få fram en viss sorts hundar i sin kennel. Linjeavel är inavel. Linjeavel är bara något man kallar det när man gör inavelsparningar som ger en grad av inavelsökning som man själv tycker är acceptabel. Vad som är en acceptabel ökning för en person skiljer sig ju dock givetvis från vad som är acceptabelt för en annan. Linjeavel är inte en accepterad benämning av genetiker, det finns inga bestämda gränser för vad som är linjeavel och vad som är inavel, däremot är inavel accepterat och därför bör man använda det accepterade benämningen för att minska risken för förvirring.

I början av de flesta raser har det oftast förekommit ett visst mått av inavel. I början är antalet djur få, så det är nödvändigt att para dem med varandra, för att få fram flera.

Dock, när väl typen existerar hos rasen i den utsträckning att individuella medlemmar av rasen är lätt identifierbara genom utseende, som individer av den rasen, finns det inte längre någon verklig grund för fortsatt inavel. Generna som skapar rasen har redan blivit utvalda. Så länge som två djur har den rasspecifika typen, ska man kunna para dem med varandra och få avkommor med samma typ.

Det finns en återkommande myt om linjeavel och det är att det är att det är det enda sätt som man kan använda för att behålla en typ. Vad man glömmer är att det är ett sätt, men inte det enda sättet. Faktum är, om man parar två hundar med varandra, som har en samma typ, så är chansen större att få avkommor av samma typ än om man inte gör det.