Syringomyeli i rasen

av Ida Curtsdotter Karhu

Syringomyeli i rasen

Avelsrådet har fått information om ett fall av syringomyeli i rasen.

Vi ser mycket allvarligt på detta och kommer att införa rekommendationer inför avel med besläktade individer.

Hunden Gorgeous Gent med registrerings nr AS22770/2010 har konstaterad syringomyeli. Dock är orsaken omöjlig att fastställa då chippet sitter ivägen (enligt veterinärens journal) men misstanke om inflammatorisk förändring. (eventuell skada)
Detta är en en sjukdom som ingen tidigare hittat i rasen och jag vill verkligen tydliggöra att ingen bär ansvaret för denna tragiska diagnos. Det är vad vi gör i fortsättningen som är viktigt.

Avelsrådets Rekommendationer för avel på närbesläktade individer

Då man misstänker att det handlar om en skada är våra rekommendationer följande:

Avel på symtomfri hund över 3 år och då också kombinerat med en icke närbesläktad symtomfri hund över 3 år.

Med nära besläktade individer räknas hel och halvsyskon, dess avkommor samt den diagnostiserade hundens föräldrar och deras syskon. Försiktighet bör vidtas även för övriga släktingar.
Röntgen är självklart att föredra men inget vi i dagsläget vill kräva då diagnosens anledning är osäker. Denna röntgen är mycket kostsam men självklart det bästa sättet att utesluta eller fastställa diagnos.

Sammanfattning

Hundpopulationen har under sin tid hos människan genomgått två stora flaskhalsar genetiskt sett, först då de skiljdes från vargen och sedan när de delades in i raser. Detta har bland annat lett till en ansamling av mindre önskvärda gener, bland annat sådana som orsakar sjukdomar hos hundar.

En av dessa sjukdomar kallas syringomyeli. Denna sjukdom har visat sig vara mycket vanligare än man först trott, speciellt hos vissa småhundsraser såsom cavalier king charles spaniel. Syringomyeli hos hund är ofta ett sekundärt tillstånd orsakat av en skalldefekt som kallas occipital hypoplasi. Occipital hypoplasi innebär att bakre delen av skallen är för liten för att ge plats åt lillhjärnan, och denna tvingas därför delvis ner i ryggraden igenom foramen magnum.

Detta orsakar således störningar i hjärn/ryggmärgsvätskans flöde och detta leder till att

vätskefyllda ihåligheter, syrinxer, utvecklas inuti ryggraden hos hunden. Dessa ihåligheter är vad som definierar syringomyeli. Syrinxer ger upphov till många neurologiska symptom, vanligast är smärta. De behandlingar som finns idag baseras i stort på de som funnits för människor, och de har som mest varit måttligt framgångsrika. Idag arbetar man inom rasklubbarna för cavaliern för att eliminera sjukdomen från avelsbasen, men än är forskningen inom sjukdomens genetik inte vid målet av att identifiera de orsakande generna. De avelsrekomendationer som finns i dag baseras främst på fenotypiska observationer på den individuella hunden men även på den information som finns om hundarnas släktingar. Forskningen som bedrivs för närvarande är riktat

åt att främst lokalisera kandidatgener, så att ett DNA test kan framställas i framtiden så att hundar som bär på generna för syringomyeli kan identifieras. Detta kommer sedan att lägga grunden för de avelsrekomendationer som förs fram i målet att minska frekvensen av sjukdomen. Idag baseras riktlinjerna endast på fenotypiska obersvationer, såsom om hunden uppvisar symptom vid en viss ålder.

Vad orsakar syringomyeli

Man vet att syringomyeli kan orsakas av olika saker, bland annat av trauma mot ryggraden eller bakre delen av skallen. Andra orsaker kan vara tumörer eller araknoidit, som innebär att hjärnans spindelvävshinna är inflammerat. Hos hund handlar det dock oftast om occipital hypoplasi. Denna deformering av den bakre delen av skallen som ofta ses i koppling till syringomyeli upptäcktes först hos människan av bland annat Hans Chiari (Chiari Australia, 2011), och kallas hos människan Chiari-deformation. Detta gör att termen Chiari-lik deformation ofta förekommer

i samband med beskrivandet av deformationen hos hund. Den medicinskt korrekta termen är dock occipital hypoplasi. Sjukdomen occpipital hypoplasi innebär att hundens occipitalben är underutvecklat, vilket leder till att skallens bakre utrymme blir för litet för lillhjärnan som finns där. Delar av lillhjärnan forceras således ut genom foramen magnum, vilket är det hålutrymme som kopplar ihop skallen och ryggraden.

Vad är symptomen för syringomyeli

Syringomyeli är en sjukdom som inte alltid ger upphov till symptom. Några syptom som dock är vanliga hos hundar med syringomyeli inkluderar skolios, ataxi, bakbenssvaghet, samt symptom såsom försämrad kontroll av frambenen samt kramper. Skolios innebär att ryggraden är krökt i sidled samt roterad. Ataxi innebär en oförmåga att koordinera muskelrörelser. Ett annat relativt vanligt symptom är kopplat till kroppshållningsframkallat obehag. Detta kan ofta observeras i form av att hunden föredrar att sova med huvudet i en upphöjd position, samt att den föredrar att äta ur matskålen då den står upphöjd från golvet (Rusbridge, 2007). Det är dock oklart huvuvida detta symtom främst är kopplat till occipital hypoplasi eller syringomyeli. Ett av de vanligaste symptomen för syringomyeli är spökkliningar, tidigare känt som cavalierklåda (Isaksson, 2009).

Med spökkliningar menas att hunden stimuleras att klia mot ett område trots att ingen yttre orsak finns. Ofta ser man att hunden inte kliar mot huden utan i luften,. Detta orsakas av att hjärnan mottar felaktig information relaterad till stimulit och dess placering, på grund av den skadan som syringomyelin orsakar. Hunden är således oförmögen att lindra obehagskänslan, vilket synbart orsakar stor frustration hos hunden (Rusbridge et al., 2006). Det absolut vanligaste symptomet hos hundar med syringomyeli är dock smärta. Hos människor upplever ca 80 % av de med diagnosen smärtsymptom (Todor et al., 2000), medan endast 35 % av hundarna visar tecken på att uppleva smärta (Rusbridge et al., 2006). Försök har gjorts för att försöka koppla symptomutvecklingen till gravheten av den occipitala hypoplasin, alltså till hur kraftigt hjärn/ryggmärgsvätskeflödet begränsas till följd av att foramen magnum delvis blockeras. Andra försök har syftat till att koppla ihop gravheten av symptomen till storleken på syrinxerna. Detta har gett viss framgång (Rusbridge et al., 2006). Det enda tydliga sambandet gavs av huruvida syrinxerna hade spridit sig upp i den dorsala delen av ryggraden eller ner i den ventrala delen och således orsakat skada hos nervändarna där,. Man såg även en koppling till storleken på genomskärningslängden av syrinxen och gravheten av symptomen.

I de dorsala hornen i ryggraden sitter de receptorer som tar emot sensorisk information som

känsel, temperatur och smärta från hela kroppen, och här omleds denna information till hjärnan. Rusbridge et al. (2006) menar att skada i denna del av ryggmärgen skulle kunna ge upphov till symptom som smärta och spökkliande. Ny och ännu opublicerad forskning som utförts av Rutherford (2010) har visat starka kopplingar mellan syrinxens utbredning och

beteendestörningar såsom rädsla och aggressivitet. Ju vidare syrinx, desto gravare

beteendestörning.

Nedärvning av syringomyeli

Inavel är vanligt inom hundavel idag och många raser är baserade på ett fåtal individer (SKK,

2011). Inavel för många recessiva sjukdomar till ytan, då de alleler som ger funktionsnedsättning genom minskad genetisk variation oftare ge fler homozygota loci. Indelningen i många olika raser har samtidigt gjort olika sjukdomar rasspecifika där vissa sjukdomar är vanliga i vissa raser men helt obefintliga i andra. Detta har gett oss unika möjligheter att studera olika sjukdomar och hur de nedärvs (Rusbridge et al., 2005). Där inavel finns, såsom hos våra husdjur och inom andra stängda populationer, uppstår något som kallas LD (Linkage disequilibrium). LD är ett mått på hur starkt knutna två närliggande lokus är till varandra i nedärvningen (Excoffier, 2002). Detta är till stor hjälp då forskare ska försöka lokalisera kandidatgener som misstänkts vara orsaken för en viss sjukdom.

Den starkaste teorin i nuläget är att syringomyeli följer en polygenetisk nedärvning med

ofullständig penetrans (Kibar et al., 2007). Detta innebär att den orsakas av två eller ett fler gener, samt att defektens fenotypiskt uttryck kan påverkas av andra gener och/eller miljöfaktorer. Detta innebär att även om hunden bär på anlaget så uttrycks det ändå inte alltid i fenotypen. Det är lätt att förstå hur detta är möjligt då ett stort antal gener är involverade i skallbenens utveckling (Rusbridge & Knowler, 2003). Mhox genen från Hox gen familjen alternativt Pax-1 genen från Pax familjen är båda troliga kandidatgener för occipital hypoplasi (Rusbridge, 2007). Man har

vidare funnit att syringomyeli har en relativt hög arvbarhet på 0.37 (h

) (Lewis et al., 2010). Detta indikerar på att det är mycket få gener som orsakar sjukdomen. I dagsläget så söker forskare efter troliga kandidatgener genom att samla in DNA prov från hundar som genomfört en MR, främst från cavalierer och griffon. Två olika forskningsprojekt pågår i nuläget som syftar till att söka efter kandidatgener för occipital hypoplasi hos griffoner, och syringomyeli hos cavalier (Rusbridge, 2007)

Implementering i avelsprogram

Hundavel idag är komplicerad, främst på grund av en ökad mängd tillgänglig information om de många sjukdomar våra djur drabbas av, då en ökad kunskap försvårar för uppfödare att inte ta hänsyn till sjukdomar i sitt avelsarbete. Syringomyeli har under de senaste åren visat sig vara mycket frekvent inom vissa raser, speciellt hos cavaliern (Rusbridge, 2007). Det finns flera hinder som gör att ett avelsprogram baserat endast på att eliminera syringomyeli från

hundpopulationen omöjliggörs. Några av dessa faktorer inkluderar att uppfödarna även önskar ta hänsyn till egenskaper relaterade till exteriör (uppbyggnad, rastyp, pälskvalitet), mentalitet (rädslor, aggression, arbetslämplighet) samt andra ärftliga sjukdomar förutom syringomyeli (SKK, 2011). Tills dess att de orsakande generna för syringomyeli hittats finns avelsriktlinjer för cavalierer baserat på fenotypvärden, och dessa inkluderar att främst exkludera de hundar ur avel som uppvisar symptom vid ung ålder, samt att endast para en ung hund utan symptom med en äldre hund utan symtom, och att endast para en äldre hund med symptom med en äldre hund utan

symptom. Knowler et al., (2010) har visat att cavalierer som inte uppvisar symptom för

syringomyeli vid 2,5 års ålder och själva har minst en förälder som var symptomfri vid 2,5 års

ålder, därför verkar en strategi som utnyttjar denna kunskap rimlig i ett avelsprogram. Detsamma visades för hundar som var symptomfri vid 5 års ålder, det vill säga att dessa hundar hade minst en förälder som var symptomfri vid 5 års ålder. Då kombinationer bestående av två föräldrar som var symptomfria vid 5 års ålder studerades såg man att deras avkommor till stor del också var symptomfria vid 5 års ålder. Dock producerade även dessa beskrivna kombinationer en viss andel avkommor med occipital hypoplasi och syringomyeli (Rusbridge et al., 2005). Svenska Cavaliersällskapet har dessutom satt upp riktllinjer angående inavelsfrågan, där de rekomenderar att inavelskoefficienten borde hållas så nära 0 % som möjligt. Vidare vill man i Sverige vara mer restriktiv och helst inte använda några hundar alls med symptom i avel, samt att man rekomenderar att skjuta upp avelsdebuten tills tre års ålder (Cavaliersällskapet, 2011).

Diskussion/Slutsats

Hos alla de hundraser som finns idag förekommer ärftliga sjukdomar (SKK, 2011) och en del av dessa orsakar lidande och förkortat liv hos de hundar som drabbas (Isaksson, 2009). Många av dessa sjukdomar har sin grund i att de flesta raser har baserats på ett fåtal individer, och från dessa har en hård selektion fortsatt där man ofta endast tagit hänsyn till exteriöra egenskaper. Än idag, med all den kunskap vi besitter, ser vi återkommande exempel på detta då det inte är ovanligt att endast ett fåtal populära avelshanar inom en ras används (SKK, 2011). Detta bidrar till att ytterligare minska den genetiska variationen, och bäddar för ännu fler problem med recessivt ärftliga defekter.

I raser som plågas av allvarliga och ofta förekommande sjukdomar såsom occipital hypoplasi och syringomyeli kan det finnas grund för att ändra i rasstandarder för att tillåta utrymme för selektion av individer med egenskaper som enligt standarderna är fel. Exempel på detta kan vara färger som inte är tillåtna, eller att hundarna inte längre måste begränsas till en viss storlek. Det måste utvecklas en tolerans för förlust av viss rastypiskhet i ett tidigt skede för att först och främst arbeta med de hälsoproblem som finns. Ett skifte i prioriteringar måste ske som gör att uppfödare först tar hänsyn till hälsa och sund konstruktion hos hundarna, och typ i andra hand. Steg har redan tagits för att uppnå detta av bland annat den Svenska Kennelklubben, där man har gett alla rasklubbar i uppgift att utforma avelsprogram kallade RAS, där speciell hänsyn tas till vanliga rassjukdomar och hur dessa ska motverkas (SKK, 2011). Många rasklubbar har fullhjärtat tagit till sig dessa program, medan det enligt mig fortfarande fnns en hel del rasklubbar som håller sig utanför. Det finns mängder med information att hitta, bland annat hos Svenska Kennelklubben, om vanliga sjukdomar hos olika raser, men som inte ingår i de utformade avelsprogrammen. Det måste ske en attitydförändring där öppenhet gällande rasernas hälsosatus är grundläggande, om en positiv förändring ska uppnås. Hos cavalieren ser vi hur en rasklubb tagit till sig hur allvarlig defekten syringomyeli är, många gör de dyra testerna, bidrar med DNA prov och följer de avelsrekommendationer som finns. Vi vet dock att sjukdomen även förekommer hos en hel del andra raser (Rusbridge, 2007), men här finns inga rekommendationer för hur aveln bort från syringomyeli ska skötas (SKK, 2011).

Det finns ett fortsatt stort behov av att utveckla metoder för att korrekt ange symptombild för hund. Idag är den närapå helt baserad på vad ägaren och

veterinärerna kan se och uppleva hos den individuella hunden (Rusbridge, 2007).

Då den ärftliga formen av syringomyeli hos hund uppstår, alltså då den inte uppstår till följd av trauma eller dylikt, har man sett ett konsekvent samband med occipital hypoplasi. Därav fokuserar de genomprojekt som vi har idag på att identifiera de gener som orsakar båda dessa sjukdomar. Det finns fortfarande mycket arbete kvar för forskarna att utför då kandidatgener på specifika lokus nu börjar skönjas (Rusridge, 2010). Frågan är om det inte är mer relevant att leta efter gener specifikt för occipital hypoplasi snarare än för syringomyeli, på grund av hur dessa två sjukdomar är kopplade till varandra. Dock har Rusbridge (2007) diskuterat att det kan finnas en ärftlig variation i utveckla syringomyeli hos hundar som har occipital hypoplasi, och därav kan det vara rimligt att även leta efter dessa gener.Det är även viktigt att hund och rasklubbarna fortsätter att uppmuntra och donera till genetisk forskning inom de vanligare och allvarligare defekterna, då ett avelsprogram baserat på att identifiera sjukdomens fenotyp som bäst endast kan minska frekvensen av att defekten uppstår. Det kan däremot inte se till att dessa gener försvinner från populationen, tvärtom kan de fortsätta finnas i populationen utan vår vetskap och problemet kan därför återuppstå i ett senare skede. Gentest behövs för att identifiera bärarna så att nästa steg kan bli att varje generation ger upphov till färre och färre bärare. På detta sätt kan man även bevara den genetiska variationen, då man inte nödvändigtvis måste utesluta bärare, eller ens drabbade hundar, då man kan använda informationen för att kombinera dessa hundar rätt med icke bärare. Ett gentest är även värdefullt i diagnostiska syften, samt för att tidigt kunna selektera avelsdjur.

Källor:

SLU /institutionen för husdjursgenetik Sofie Zanders

Cavaliersällskapet.

Chiari Australia.

Isaksson, J. 2009. Från varg till sällskapsdjur – en artikelserie om hundavel i Sverige (Kandidatuppsats).

Jordbruksverkets hemsida.

Karen Kennedy. 2011. Figur 1. ckcs_mom@yahoo.co.uk

Kibar, Z. Dube, M.P. Knowler, S.P. Rusbridge, C. Rouleau, G.A. 2007. Preliminary results from syringomyelia (SM) genome wide scans in cavalier King Charles spaniel kindred and directions for future research. In: Rusbridge, C. 2007. Chiari-like Malformation and Syringomyelia. Dissertation.

Heritability of syringomyelia in

Cavalier King Charles spaniels.

Rusbridge, Clare. 2007. Chiari-like malformation and Syringomyelia in the Cavalier King Charles Spaniel.

Rusbridge, C. Knowler, P. 2003. Hereditary aspects of occipital bone hypoplasia and syringomyelia

Rusbridge, C. 2007.

Physiology of Domestic Animals.

Scandinavian Veterinary Press.

Bellwood, P. 2004. First Farmers: The Origins of Agricultural Societies, Blackwell Publishers

SKK.

Senaste inläggen

_________________

Aktiviteter 2023